ORS/AAOS-mötet 2003:

ORS - ett mycket

matnyttigt smörgåsbord

för alla ortopeder

ORS - Orthopaedic Research Society - mötena har inte ett begränsat värde för ett begränsat antal ortopeder. Det handlar i stället om ett smörgåsbord av kanske lite ovanliga men ofta ganska matnyttiga rätter.

 

 

Till skillnad från många andra amerikanska städer har New Orleans ett ganska väl definierat centrum och det är oftast möjligt att promenera till konferenserna och det gäller också kvällsaktiviteter då man i ”de franska kvarteren” kan lyssna på jazz och äta god mat, även om tyvärr gatubilden på Bourbon Street på senare år fått ett ökande inslag av lokaler som appellerar till andra former av köttets lusta. Sammantaget utgör ändå New Orleans en utmärkt inramning till en bra konferens.
Årets ORS-möte hölls 2-5 februari i hotell Hyatt Regencys konferenslokaler från söndag till tisdag och på onsdagen tillsammans med AAOS i det jättelika Morial Convention Center. Även om de 3000 ORS deltagarna i år var fler än någonsin förmedlade lokalerna på Hyatt ändå en känsla av det hela var gripbart. Mötet har samma format, som det haft sedan jag var med första gången 1979, dvs dels fem parallella sessioner med muntliga presentationer, dels ett stort antal posters. Varje morgon börjar med ett antal symposier mellan 7.30 och 9.00 och även efterföljande block med sex föredrag är 1,5 timma långa med en halvtimmas kafferast emellan varje block och dessutom 1,5 timme långt lunchuppehåll. Det ger mycket bra möjligheter att umgås, diskutera och även se på det i år mycket stora antalet poster (1144). Annars var det avsatt 2 timmar på söndag respektive måndag kväll för ”Poster sessions” men eftersom det då samtidigt serverades dryck och tilltugg blev detta ganska stökigt. Det positiva var ändå att posterpresentatörerna var tillgängliga för frågor och diskussioner då.


Bra diskussioner
Innehållsmässigt tar många av föredragen upp grundforskning och ämnen, som inte har någon större praktisk betydelse i den kliniska vardagen som tex broskcells biologi, benbiologi, benadaptation, genterapi osv. Även för en kliniskt verksam ortoped finns det ändå mycket av intresse och den rikligt tilltagna tiden med 10 minuters presentation och 5 minuter för diskussion efter varje föredrag gör att det finns möjligheter att kommentera även de kliniska implikationer som en studie kan ha. Formatet på mötet och tidshållningen är också sådana att det är lätt att flytta sig mellan de olika sessionerna och det går att hålla sig sysselsatt hela dagarna även om det kräver en viss planering.
Vad gäller innehållet är det svårt att beskriva annat än tendenser. Slitaget i totalprotessystem är ett populärt ämne ur flera infallsvinklar. När det gäller grundforskningen kring de substanser som förmedlar t. ex. det inflammatoriska svaret diskuterar man detta ända ner på kromosomnivå. Mer praktisk kunskap är att nyare sk ”crosslinked” polyetylen i flera försök hade bättre egenskaper än tidigare använda typer. MoM – en typisk amerikansk förkortning som står för metal-on-metal – blir allt populärare vilket också avspeglar sig i grundforskningen.


Tillväxthormoner ökar i betydelse
Ett annat område som börjar få ökad klinisk betydelse är användningen av olika specifika tillväxthormoner såsom BMP (bone morphogenetic factors) och hur de skall administreras. Betydelsen av detta är stor inte minst kommersiellt, vilket avspeglades på ett symposium anordnat tillsammans med AAOS och kanske i ännu högre grad på detta mötes tekniska utställning. Problemet är dock administrationsformen och oförutsedda negativa effekter. Detta belystes bl.a. av en undersökning där man opererat får med benpackning och höftproteser och tillfört bentillväxthormon, vilket lett till ökad lossning som bedömdes bero på en initial aktivering av bennedbrytningen. Detta föredrag och den efterföljande diskussionen illustrerade också hur på ORS det sker ett utbyte av kunskap mellan olika kategorier av forskare. Således informerade Johan Kärrholm från Göteborg att man med RSA noterat tecken på en snabb resorption av transplanterat ben vid acetabulära revisioner om man tillsatt bentillväxthormon. Samtidigt påpekade Per Aspenberg från Linköping att man kunde motverka den initiala resorptionen genom att tvätta transplantatet med bifosfonat innan man tillsätter bentillväxthormon. Möjligheten att i stället för bentransplantat använda olika bensubstitut som ”plattformar” belystes i flera undersökningar. I detta sammanhang finns det också anledning att ta upp frågan om benläkning och antiinflammatorisk medicinering, där man i flera studier med djumodeller kunde vissa på en betydande fördröjning av benläkningen också i den tidiga fasen. Dessa understryker det tveksamma i att använda antiflogistika postoperativt vid fraktur eller proteskirurgi annat än möjligen där risken för ektopisk bennybildning är mycket stor.
Ett exempel på hur grundforskningen istället kan avlägsna sig från verkligeten var en poster där man konstruerat en avancerad apparat för att på likpreparat kunna studera gångmönster. När man skar av achillessenan fick man naturligtvis ett ändrat gångmönster och man ansåg att detta kunde tillämpas kliniskt genom att man skulle kunna använda gånganalys för att diagnosticera Achillessenerupturer. Att den enkla vadkompressionstesten är precis lika tillförlitlig hade man ingen aning om. Föredrag och posters baserade på biomekaniska undersökningar har annars minskat i antal och det gäller speciellt ”finite element” analyser, som under en period dominerade dessa möten. Kanske beror det på svårigheten att använda dessa för att förutsäga hur tex olika protessystem kommer att fungera. Det fanns dock både föredrag och poster som visade hur gångmönstret och därmed smärtutvecklingen förändrades av enledsartros i höft och knä. Dessa undersökningar pekade på möjligheterna att förbättra – behandla – tidiga stadier av artros med träning för att förbättra gångmönstret.


Livlig diskussion
Det som utan jämförelse ledde till mest diskussioner var det symposium som anordnades tillsammans med AAOS på onsdagen under rubriken ”Computor Assisted Surgery. New Tools for Minimally Invasive Approaches.”
Det finns både för- och nackdelar med dessa tekniker men det är uppenbart både från detta symposium och från den tekniska utställningen att ett genombrott på detta område är nära förestående. Det finns ändå anledning att skynda långsamt eftersom vi har en dålig uppfattning om hur tex förändringar av operationstekniken skulle kunna påverka långtidsresultaten inom proteskirurgin. Det verkar spännande att sätta in höftproteser i små 6-8 cm långa hudsnitt men det är inte säkert att det är mindre traumatiskt för muskulaturen och det finns en risk att tekniken försämrar möjligheten att få en god primär fixation.
De svenska vetenskapliga studierna som presenterades inskränkte sig i år till två stycken från Umeå/Perth respektive Göteborg, båda utförda med RSA, en teknik som annars alltmer börjar sprida sig också utanför rikets gränser men det går trögt. Antalet svenska deltagare var ett femtontal, vilket också är färre än vanligt. Bäst representerade var Umeå-klinken.


San Francisco nästa
Jag hoppas att jag med denna korta rapport lyckats förmedla att ORS mötena inte har ett begränsat värde för ett begränsat antal ortopeder utan att det handlar om ett smörgåsbord av kanske lite ovanliga men ofta ganska matnyttiga rätter. För den som vill bilda sig en egen uppfattning av innehållet finns en webbsida www.ors.org där man kan hitta såväl program som sammanfattningar. Det är också via denna hemsida man bör förhandsanmäla sig om man i höst börjar fundera på att besöka mötet i San Fransisco 7-10 mars 2004. De som i år inte förhandsanmälts fick stå i en 1,5 tim lång kö på söndagsmorgonen.


Lars Nistor är överläkare vid Krnsjukhuset i Skövde

 


© Copyright Ortopediskt Magasin.