ORS
- Orthopaedic Research Society - mötena har inte ett begränsat
värde för ett begränsat antal ortopeder. Det handlar
i stället om ett smörgåsbord av kanske lite ovanliga
men ofta ganska matnyttiga rätter. |
Till skillnad från många andra amerikanska
städer har New Orleans ett ganska väl definierat centrum och
det är oftast möjligt att promenera till konferenserna och
det gäller också kvällsaktiviteter då man i ”de
franska kvarteren” kan lyssna på jazz och äta god mat,
även om tyvärr gatubilden på Bourbon Street på
senare år fått ett ökande inslag av lokaler som appellerar
till andra former av köttets lusta. Sammantaget utgör ändå
New Orleans en utmärkt inramning till en bra konferens.
Årets ORS-möte hölls 2-5 februari i hotell Hyatt Regencys
konferenslokaler från söndag till tisdag och på onsdagen
tillsammans med AAOS i det jättelika Morial Convention Center.
Även om de 3000 ORS deltagarna i år var fler än någonsin
förmedlade lokalerna på Hyatt ändå en känsla
av det hela var gripbart. Mötet har samma format, som det haft
sedan jag var med första gången 1979, dvs dels fem parallella
sessioner med muntliga presentationer, dels ett stort antal posters.
Varje morgon börjar med ett antal symposier mellan 7.30 och 9.00
och även efterföljande block med sex föredrag är
1,5 timma långa med en halvtimmas kafferast emellan varje block
och dessutom 1,5 timme långt lunchuppehåll. Det ger mycket
bra möjligheter att umgås, diskutera och även se på
det i år mycket stora antalet poster (1144). Annars var det avsatt
2 timmar på söndag respektive måndag kväll för
”Poster sessions” men eftersom det då samtidigt serverades
dryck och tilltugg blev detta ganska stökigt. Det positiva var
ändå att posterpresentatörerna var tillgängliga
för frågor och diskussioner då.
Bra diskussioner
Innehållsmässigt tar många av föredragen upp grundforskning
och ämnen, som inte har någon större praktisk betydelse
i den kliniska vardagen som tex broskcells biologi, benbiologi, benadaptation,
genterapi osv. Även för en kliniskt verksam ortoped finns
det ändå mycket av intresse och den rikligt tilltagna tiden
med 10 minuters presentation och 5 minuter för diskussion efter
varje föredrag gör att det finns möjligheter att kommentera
även de kliniska implikationer som en studie kan ha. Formatet på
mötet och tidshållningen är också sådana
att det är lätt att flytta sig mellan de olika sessionerna
och det går att hålla sig sysselsatt hela dagarna även
om det kräver en viss planering.
Vad gäller innehållet är det svårt att beskriva
annat än tendenser. Slitaget i totalprotessystem är ett populärt
ämne ur flera infallsvinklar. När det gäller grundforskningen
kring de substanser som förmedlar t. ex. det inflammatoriska svaret
diskuterar man detta ända ner på kromosomnivå. Mer
praktisk kunskap är att nyare sk ”crosslinked” polyetylen
i flera försök hade bättre egenskaper än tidigare
använda typer. MoM – en typisk amerikansk förkortning
som står för metal-on-metal – blir allt populärare
vilket också avspeglar sig i grundforskningen.
Tillväxthormoner ökar i betydelse
Ett annat område som börjar få ökad klinisk betydelse
är användningen av olika specifika tillväxthormoner såsom
BMP (bone morphogenetic factors) och hur de skall administreras. Betydelsen
av detta är stor inte minst kommersiellt, vilket avspeglades på
ett symposium anordnat tillsammans med AAOS och kanske i ännu högre
grad på detta mötes tekniska utställning. Problemet
är dock administrationsformen och oförutsedda negativa effekter.
Detta belystes bl.a. av en undersökning där man opererat får
med benpackning och höftproteser och tillfört bentillväxthormon,
vilket lett till ökad lossning som bedömdes bero på
en initial aktivering av bennedbrytningen. Detta föredrag och den
efterföljande diskussionen illustrerade också hur på
ORS det sker ett utbyte av kunskap mellan olika kategorier av forskare.
Således informerade Johan Kärrholm från Göteborg
att man med RSA noterat tecken på en snabb resorption av transplanterat
ben vid acetabulära revisioner om man tillsatt bentillväxthormon.
Samtidigt påpekade Per Aspenberg från Linköping att
man kunde motverka den initiala resorptionen genom att tvätta transplantatet
med bifosfonat innan man tillsätter bentillväxthormon. Möjligheten
att i stället för bentransplantat använda olika bensubstitut
som ”plattformar” belystes i flera undersökningar.
I detta sammanhang finns det också anledning att ta upp frågan
om benläkning och antiinflammatorisk medicinering, där man
i flera studier med djumodeller kunde vissa på en betydande fördröjning
av benläkningen också i den tidiga fasen. Dessa understryker
det tveksamma i att använda antiflogistika postoperativt vid fraktur
eller proteskirurgi annat än möjligen där risken för
ektopisk bennybildning är mycket stor.
Ett exempel på hur grundforskningen istället kan avlägsna
sig från verkligeten var en poster där man konstruerat en
avancerad apparat för att på likpreparat kunna studera gångmönster.
När man skar av achillessenan fick man naturligtvis ett ändrat
gångmönster och man ansåg att detta kunde tillämpas
kliniskt genom att man skulle kunna använda gånganalys för
att diagnosticera Achillessenerupturer. Att den enkla vadkompressionstesten
är precis lika tillförlitlig hade man ingen aning om. Föredrag
och posters baserade på biomekaniska undersökningar har annars
minskat i antal och det gäller speciellt ”finite element”
analyser, som under en period dominerade dessa möten. Kanske beror
det på svårigheten att använda dessa för att förutsäga
hur tex olika protessystem kommer att fungera. Det fanns dock både
föredrag och poster som visade hur gångmönstret och
därmed smärtutvecklingen förändrades av enledsartros
i höft och knä. Dessa undersökningar pekade på
möjligheterna att förbättra – behandla –
tidiga stadier av artros med träning för att förbättra
gångmönstret.
Livlig diskussion
Det som utan jämförelse ledde till mest diskussioner var det
symposium som anordnades tillsammans med AAOS på onsdagen under
rubriken ”Computor Assisted Surgery. New Tools for Minimally Invasive
Approaches.”
Det finns både för- och nackdelar med dessa tekniker men
det är uppenbart både från detta symposium och från
den tekniska utställningen att ett genombrott på detta område
är nära förestående. Det finns ändå
anledning att skynda långsamt eftersom vi har en dålig uppfattning
om hur tex förändringar av operationstekniken skulle kunna
påverka långtidsresultaten inom proteskirurgin. Det verkar
spännande att sätta in höftproteser i små 6-8 cm
långa hudsnitt men det är inte säkert att det är
mindre traumatiskt för muskulaturen och det finns en risk att tekniken
försämrar möjligheten att få en god primär
fixation.
De svenska vetenskapliga studierna som presenterades inskränkte
sig i år till två stycken från Umeå/Perth respektive
Göteborg, båda utförda med RSA, en teknik som annars
alltmer börjar sprida sig också utanför rikets gränser
men det går trögt. Antalet svenska deltagare var ett femtontal,
vilket också är färre än vanligt. Bäst representerade
var Umeå-klinken.
San Francisco nästa
Jag hoppas att jag med denna korta rapport lyckats förmedla att
ORS mötena inte har ett begränsat värde för ett
begränsat antal ortopeder utan att det handlar om ett smörgåsbord
av kanske lite ovanliga men ofta ganska matnyttiga rätter. För
den som vill bilda sig en egen uppfattning av innehållet finns
en webbsida www.ors.org där man kan hitta såväl program
som sammanfattningar. Det är också via denna hemsida man
bör förhandsanmäla sig om man i höst börjar
fundera på att besöka mötet i San Fransisco 7-10 mars
2004. De som i år inte förhandsanmälts fick stå
i en 1,5 tim lång kö på söndagsmorgonen.
Lars Nistor är överläkare
vid Krnsjukhuset i Skövde