Fig 2. Radiusfraktur hos en äldre kvinna från medeltida Lund. Foto Lars Westrup.

Kraftig ökning på senare år
De senaste tre decennierna har antalet individer som drabbas av frakturer uppkomna av osteoporos ökat dramatiskt. Till del anses detta bero på det ökade antalet äldre men också på vår ändrade livsstil i samband med industrialismen. Den stora ökningen av andelen äldre i befolkningen sker framförallt efter 1930-40, och förutom att fler blev äldre ökade också andelen riktigt gamla, fig 1.
De två största förändringarna beträffande livsstilen efter industrialismen är minskad fysisk aktivitet och rökning. Kvinnor drabbas oftare än män, vilket bland annat förklaras av den högre medellivslängden bland kvinnor och den östrogenbrist som uppstår i samband med menopausen. De vanligaste lokalisationerna för frakturer uppkomna på grund av osteoporos är handledsfraktur, d.v.s. distal radiusfraktur, kotkompressioner och höftfrakturer. De frakturer som uppträder tidigast är radiusfrakturer, vilka visar sig redan i 50-årsåldern. Kotkompressioner förekommer framförallt efter 60 års ålder och höftfrakturer är vanligast bland de som är äldre än 70 år

Osteoporos för 4000 år sedan
Hur var då förekomsten av sjukdomen före industrialismen och innan andelen äldre i befolkningen kraftigt började öka? Att sjukdomen har förekommit har vi många exempel på. Det äldsta omskrivna fallet är 4 000 år gammalt och kommer från Österrike. De flesta undersökningar beskriver enskilda fall och det är först de senaste tio åren som man börjat göra bentäthetsmätningar på arkeologiska material. Dessa mätningar uppvisar något olika resultat beroende på om det är ben från övre eller nedre extremiteten. Resultaten från övre extremiteten visade dock att både män och kvinnor från bondestenåldern 4200-1800 f.Kr. hade högre bentäthet än i dag, medan populationer från vikingatid, medeltid och även material från 1700-1800-tal hade lägre. Kvinnor uppvisade precis som i dag signifikant lägre bentäthet jämfört med män, och studier av kvinnor i olika åldrar indikerar också en skillnad mellan individer i åldern 18-29 år jämfört med de över 50 år. Bentäthetsmätningar som gjorts på brittiskt material indikerar att bentätheten inte ändrats under de senaste tusen åren trots stora förändringar i levnadsomständigheter, vilket i sin tur skulle var ett tecken på att dessa inte har så stor inverkan på den ökade förekomsten av osteoporos.

Fig 3. Höftfraktur hos äldre kvinna, från medeltida Lund. Foto Lars Westrup.

Jarlens fru hade osteoporos
Under min 20 åriga verksamhet som osteolog har jag analyserat närmare 7000 skelett och i flera av materialen, framförallt bland de medeltida, har tydliga osteoporosfrakturer observerats. I varje material finns det också individer vars skelett är kraftigt urkalkade, lätta och papperstunna. Även medeltidens prominenta personer som till exempel änkedrottningen av Danmark, jarlen Birger Magnussons andra fru, Mechtild av Holstein (? –1288) var markant osteoporotisk i sitt skelett.
Från den medeltida staden Lund har skelett av flera tusen individer varit föremål för osteologisk analys. I en av undersökningarna av drygt 2 000 vuxna framkom att radiusfraktur var signifikant vanligare hos kvinnor än hos män och att majoriteten av dessa kvinnor vid sin död var över 60 år, fig 2. Antalet fall av höftfraktur var färre, endast tre. Två av dessa var kvinnor som vid sin död bedömts ha varit minst 50-60 år. I dessa tre fall har frakturen läkt. I två andra material, också de från medeltida Lund, har individerna överlevt benbrottet men frakturen har resulterat i en pseudoled, där ledhuvudet skilts från lårbenshalsen, fig 3.
Ä ven kotkompressioner förekommer men i det medeltida Lund var det vanligast hos unga män, vilket bör ha en annan förklaring än osteoporos.
Förmodligen är antalet fall med måttliga kotkompressioner långt fler än vad som rapporteras bland annat på grund av att i många fall är bröst och ländkotor överväxta med osteofyter, vilket gör det svårt att ställa diagnos. För att få sig en tydlig bild av förekomsten av kotkompressioner i skelettmaterial krävs att kotpelare röntgas.

Vikingatidsproblen

Fig 4. Bäckenfraktur, kvinna från vikingatida Fjälkinge. Foto Evelyn Thomasson, Regionmuseet i Kristianstad.

Det finns också tydliga tecken på osteoporos i vikingatida material. I Fjälkinge i Skåne påträffades ett skelett av en mycket gammal kvinna, omkring 70-80 år eller äldre, vars skelett var mycket urkalkat.
Kvinnan uppvisade också tydliga osteoporosfrakturer, nämligen en collesfraktur, flera kotkompressioner och fraktur på ossis ramus pubis, dvs. alternativskada till höftfraktur och även en distal humerusfraktur, fig 4.
Dessutom hade hon förlorat alla sina tänder medan hon levde. Det är inte lika lätt att få en uppfattning om hur det förhåller sig med de som levde under tidigare skeden av järnåldern och bronsåldern, eftersom en hel del av de gravlagda från dessa perioder är kremerade. Detta innebär att det är omöjligt att studera förekomst av frakturer.


Rökning ingen faktor på medeltiden
Vilka kan då orsakerna var till att den förhistoriska och medeltida människan varit drabbad av osteoporos? I dag anses hög ålder, arv, rökning, fysisk inaktivitet, bristfällig kost och låg BMI vara faktorer som påverkar risken att drabbas av sjukdomen.
Att det idag är så många fler som blir så mycket äldre än för bara 50 år sedan är säkerligen en viktig bidragande orsak till ökningen av sjukdomen. Även i förhistorien och i medeltid fanns det de som blev gamla men andelen riktigt gamla, över 80 år, var betydligt färre än idag.
Arv är en faktor som inverkat då som nu. Rökning är ingen faktor som kan ha haft betydelse för uppkomsten av osteoporos hos förfäderna förrän efter det att Columbus återvände från Amerika och tog tobaken med sig.


Ingen ny sjukdom
Fysiskt inaktivitet kan ha haft en betydelse för de som hade det bättre ställt men knappast för det stora flertalet, vilka säkerligen rörde sig mycket mer än många av oss gör i dag.
Ä ldre som hade krämpor som inte tillät dem att utföra något hårdare fysiskt arbete kan dock ha varit i riskzonen. Bristfällig kost kan under perioder av missväxt och framförallt för fattiga delar av befolkningen ha haft betydelse och kan på så sätt också ha lett till ett lågt BMI.
D-vitaminbrist förekom däremot inte till den grad att det orsakat rakit, eftersom några sådana fall inte påträffats. Det ständiga graviditeterna och amningen bör i högre utsträckning än idag ha påverkat de dåtida kvinnornas skelett.
Den slutsats vi kan dra av de underlag som finns till förfogande indikerar dock klart att osteoporos inte ser ut att vara någon ny sjukdom. Vi vet dock inte i vilken omfattning sjukdomen var till besvär för det stora flertalet av dåtidens människor.
Referenslista kan fås av författaren på begäran.