Sierra Leone:
Funktionshindrade
stöts ur gemenskapen

Under inbördeskriget satte rebellerna skräck i befolkningen genom att macheteamputera armar och ben.

Ibrahim visar metallkafos under produktion.
Gåträning för flicka med transfemoral ICRC protes.
Alhaji.

Sierra Leone är ett land som ligger i Västafrika. Det är ett mycket vackert land med en lång kustremsa med fina sandständer och ögrupper och turkost Stillahavsvatten.
Stränderna sträcker sig ända in i huvudstaden Freetown. Landet är grönt och människorna varma och hjälpsamma. Det bor drygt fem miljoner människor i detta land som är ungefär lika stort som Irland.
I februari 2002 blev det fred i landet efter ett drygt tio år långt inbördeskrig och till våren samma år hölls det fredliga val i landet. Kriget har dock satt sina spår. Hundra till tvåhundratusen människor dog under kriget. En tredjedel av landets befolkning fick fly från sina hem. Rebellerna satte skräck i befolkningen genom att de amputerade armar och ben på många av sina motståndare, brände ned byar och våldtäkter blev vanliga. Många barn rövades bort och tvingades bli barnsoldater. Under konflikten blev sjukhus förstörda och personal flydde. Vaccinationskampanjer mot t ex polio blev avbrutna och det enda rehabiliteringscenter som fanns i landet blev under kriget nedbränt.
Under november 2006 reste vi, med Otto Bocks resestipendium, till Sierra Leone för att besöka ortopedtekniska verkstäder och för att få lära oss mer om hur det fungerar med ortopedteknisk rehabilitering i ett land i efter krigstid. Vi besökte tre av landets fem ortopedtekniska verkstäder; National Rehabilitation Center (NRC/HI) i Freetown, New Steps/Mercy Ships i Wellington, Freetown och Handicap International (HI) i Bo.

Svårt få hjälp
I Sierra Leone är hälsoservicen långt ifrån återuppbyggd. De är ofta inte tillgängliga för allmänheten. Det är många som inte vet om vart man kan vända sig för att få hjälp och vet man det, är det inte säkert att man har ekonomisk möjlighet till transport. 68% av befolkningen lever under fattigdomsgränsen enligt WHO och Sierra Leone räknas till ett av världens fattigaste länder. Det finns inte heller tillräckligt med utbildad vårdpersonal för landet. I landet finns en ortoped och tre sjukgymnaster och det finns ingen ortopedingenjör. WHO:s statistik säger att 28% dör före 5 års ålder, och de vanligaste dödsorsakerna är malaria och undernäring. Mortalitet i samband med förlossning/graviditet är hög, den ligger på nästan 2%. I slutet av inbördeskriget började oroligheter i grannlandet Liberia, med en flyktingström på uppemot 40000 flyktingar som bosatte sig i Sierra Leone, vilket satte ytterligare press på landet.
Handicap International (HI), som var en av organisationerna som vi besökte, har funnits tio år i landet. De kom till Sierra Leone 1996 när man började rapportera om de macheteamputationer som förkom på befolkningen. HI tillsammans med andra Non Governmental Organisations (NGO) gav rehabilitering och psykologiskt support till de behövande. HI har tre ortopedtekniska verkstäder i landet; Bo, Freetown och i Koidu. HI har trots stora ansträngningar endast lyckats försörja 1200 personer med proteser och ortoser de senaste tio åren. Man funderar över anledningar till att så få söker hjälp, även om hjälpen i sig är kostnadsfri. Men i ett så fattigt land, finns det många problem runt ortopedteknisk service även om servicen finns att tillgå. Människor lever långt ifrån servicecentren och de har ofta inte ekonomiska medel för att transportera sig dit. Många vet inte att det finns hjälp att få, och att många problem går att lösa ortopedtekniskt. Det finns liten förståelse för handikapp och i många fall anses det som konsekvenser av magi. Det är brist på förståelse av behov och rättigheter för funktionshindrade och kunskap om rehabilitering, både bland övrig hälsopersonal och bland befolkningen. Det finns få rehabiliteringsspecialister i landet och det finns ingen policy eller handlingsprogram för funktionshindrades rättigheter i landet. Men det är inte enbart hälsosituationen som är svår i landet. Levnadsstandarden är generellt låg och korruptionen hög.

Förutom HI besökte vi New Steps. Det är en internationell NGO som drivs av Mercy Ships. New Steps har rehabiliteringscenter och verkstad i utkanten av Freetown. De gör även regelbundna besök till ett par av grannkommunerna samt längre outreach program till andra delar av landet. I Makeni finns ytterligare ett rehabiliteringscenter. Det är det som funnits under längst tid i landet. Det drivs av German Leprosy Control programme och har innan kriget även utbildat ortopedtekniker. Idag bedrivs ingen utbildning där, verkstaden finns fortfarande kvar, men stora delar av byggnaderna förstördes under kriget och det är nu under återuppbyggnad.

Begränsade kunskaper
De som arbetar med ortopedteknik i landet är tekniker med begränsade teoretiska kunskaper. Det finns drygt 20 tekniker som arbetar på de fem olika verkstäderna. Den patient kategori de träffar verkar vara mest polio, underbensamputerade och enstaka barn med PEVA. Till poliopatienter tillverkas traditionella metallortoser eller polypropylen (PP) kafos. Det verkar som en sorts teknologi används på den enskilda verkstaden, antingen metall eller PP och inte nödvändigtvis vad som skulle vara bäst för den enskilde patienten. Vad gäller proteser används Röda Korsets ICRC polypropylenteknologi, men även annat t ex Otto Bock-komponenter.
I Freetown kommer all elektricitet från generatorer och tillgången på el är rätt oberäknelig.
Vid vårt besök på NRC/HI hade all produktion varit nedlagd i två veckor då generatorn var trasig.
Situationen i landet anses fortfarande som akut, trots att det har varit fred i landet ett par år. Många organisationer som arbetar med katastrofsituationer, till exempel Läkare utan gränser, är fortfarande kvar då det är svårt att överlämna verksamheter till regering, då organisationssystemet i landet är så svagt och då landet är så korrupt.
Det var en lärorik, omtumlande och intressant resa. På näthinnan finns bilder av människor som lever i extrem fattigdom, patienter vi sett, livsöden vi fått höra, bilder från fotbollskvällen med våra vänner, det vackra landet och de fantastiska stränderna. Vi åker gärna tillbaka.
Alhaji - ett människoöde
Alhaji är trainee på Handicap International i Bo sedan två år tillbaka. Vi träffar honom på verkstaden när vi är där och besöker dem under vår resa till Sierra Leone. Alhaji arbetar som tekniker. Han kommer från en by i norra Sierra Leone där han levde tillsammans med sin familj. När han var fyra år fick han feber och togs med till hälsokliniken. På hälsokliniken fick han en injektion. Dagarna efter injektionen kunde han inte längre stödja på benen. Det blev inte bättre. Ett år senare dog hans mamma på grund av förlossningskomplikationer. Alhajis pappa fick nu ensam ta hand om familjen. Alhaji blev utstött ur sin familj på grund av funktionshinder. Han ansågs vara en skam för familjen och man trodde att Alhaji fått sitt funktionshinder genom injektionen på sjukhuset eller att det var orsakat av häxkraft. De ville inte längre försörja honom och tyckte att det var onödigt att lägga pengar på hans utbildning när han inte skulle kunna gå och inte kunna birdaga till familjens försörjning.

Räddad av farmor
Under de förhållanden som råder för handikappade i Sierra Leone hade Alhaji ändå tur. Hans farmor hade hört om ett av de två hem för polioskadade som finns i Sierra Leone. Det var ett hem i Bo, en stad som låg i andra änden av landet. Via farmoderns kontakter kom han dit, sex år gammal.
Alhaji bodde där tills han var arton, han fick gå tio år i skola och blev sponsrad med mat och husrum.

Pappan förvånad
När han fyllde arton var han för gammal att bo kvar, han återvände därmed till sin familj. Alhajis pappa var förvånad över att han klarat gå i skola, förvånad över att han med hjälp av kryckor och ortoser kunde gå. Pappan bad om förlåtelse, men Alhaji kände sig aldrig välkommen ändå. Alhaji stannade tre år i familjen och vantrivdes i sin by och han hade inte riktigt tillåtelse att göra något.
Inbördeskriget i Sierra Leone kom nu till hans trakter. Rebellerna kom och brände ned hans by. Alhaji bestämde sig för att fly tillbaka till Bo.
Väl i Bo var livet inte så enkelt. Utan möjlighet till egenförsörjning, nekad transport, nekad att gå in i affärer. Men Handicap International som fanns i staden hade beslutat att anta en trainee till sin ortopedtekniska verkstad och Alhaji blev utvald och livet ser ljusare ut.
Han har nu varit på Handicap International i två år och hoppas bli anställd och kunna tjäna egna pengar.
Alhaji möter fortfarande många svårigheter. Hans traineetjänst ger knappt tillräckligt för boende och mat. Alhaji har ändå haft tur i livet. För många andra i hans situation har alternativet varit att bli helt bortstötta ut samhället. Människor med funktionshinder har en mycket svår situation i Sierra Leone.

Lina Magnusson och Karolin Lindgren är båda ortopedingenjörer i Malmö


© Copyright Ortopediskt Magasin.