2
     
 
 

Ledaren 1-08

Pecunia non olet
- pengar luktar inte

Hur ska vi ha det med privatortopedin? Handlar det bara om att tid är
pengar? Är det inte dags att börja bedöma vårdkvaliteten också?

När den romerske kejsaren Vespasianus införde en urinskatt vid de offentliga toaletterna, förebrådde hans son, Titus, honom. Kejsaren tog raskt upp ett mynt ur togan och kunde konstatera att det inte luktade, trots källan. Men även om de inte luktar har pengar, eller rättare sagt bristen på pengar, kommit i förgrunden när det gäller debatten om hälsovården.
Gamle Marx hade rätt: pengarna styr. Men trots att flertalet länder spenderar mellan 5-15% av BNP på sjukvården, verkar det inte räcka - och kommer heller aldrig att göra det.
Det beror på att det inte finns någon marknad: den som konsumerar betalar sällan direkt själv, och behoven är som bekant oändliga. Även om förhållandena i västvärlden är förhållandevis idylliska i jämförelse med tredje världen finns det många hjärtskärande missförhållanden i Sverige.
Och värre kommer det att bli. Den grå revolutionen står för dörren: när de stora barnkullarna efter andra världskriget kommer upp i mogen ålder. Samtidigt är ju pensionssystemet skakigt och magra år väntar bakom knuten.
Det finns också en utbredd uppfattning bland politiker - åtminstone bland dem som befinner sig på molnfri höjd - att den svenska sjukvården är ineffektiv och förstelnad. I en utredning från finansdepartementet 2005, ”Iakttagelser om landstingen”, sparade man inte på krutet, utan framhöll en rad missförhållanden, som inte är obekanta för någon av oss. Det går att hålla med i mycket, men samtidigt kan man notera att författarna undviker att gå in på detaljer. Kritiken är ofta principiell och svepande. I internationella jämförelser är Sverige sällan i toppen, men heller inte i botten.

Politiker vilseledda?
Det är uppenbart att ledande politiker och tjänstemän är vana att bli vilseledda av engagerade personer i vårdsvängen, så man har lärt sig att sila snacket och misstro i princip alla som kommer med mössan i hand. Starka politiska krafter verkar för skrotning av landstingen och privatisering av sjukvården. Man kan fråga sig vad man ska ha i stället. Försäkringssystem är nödvändiga. Få personer kan täcka de kostnader som en svår sjukdom/skada innebär. Man kan jämföra med USA där en stor del av befolkningen inte har någon sjukförsäkring, även om the Gubernator Schwartzenegger försöker genomföra det i Kalifornien.

Oavsett om försäkringsbolag är privata eller offentliga drar de med sig en enorm byråkrati. Privatpraktiserande läkare i USA får tillbringa en stor del av sin tid med korrespondens med försäkringstjänstemän för att få tillstånd att vidta den ena eller andra åtgärden. Privatisering sätter snurr på hjulen, och ger säkerligen en bättre vård i många fall, men eftersom ett privat företag måste tjäna pengar inriktas verksamheten naturligt på det lönsamma och lätta.
Och tyvärr är större delen av våra patienter inte lönsamma: ur ett strikt ekonomiskt perspektiv skulle väl en hel del kardiologi, olycksfallskirurgi, infektion och elektiv ortopedi betala sig. Resten är motiverad enbart av humanitära skäl.

Småskaligt
Ortopedi är väl med undantag av tandläkeri kanske den kirurgiska verksamhet som bäst lämpar sig för småskalig verksamhet. Men eftersom en stor del av ortopedin inte kan drivas utan stora kringresurser, samt att ersättningsnivåerna på ett påtagligt sätt styr åtgärderna, är det inte i ett helhetsperspektiv rimligt att släppa marknaden helt fri - speciellt eftersom det ju inte finns någon marknad.
Kvalitetsaspekter, utbildning och patientsäkerhet är också nödvändiga; det innebär dyr byråkrati. Den måste räknas in också i den privata verksamheten. Under åren har vi gravt eftersatt de långsiktiga investeringarna i utbildning och kvalitetskontroll. Här har SOF en nyckelroll. Håller vi inte rent gör någon annan det åt oss. En arbetsgrupp inom SOF för kvalitets- och patientsäkerhetsfrågor håller på att formeras i samarbete med Patientförsäkringen.
Den arbetsgruppen med stöd av våra starka kvalitetsregister blir ryggraden i verksamheten.
Hur är det då med vårdgarantin, bra eller dålig? Den har varit en katalysator. Utan vårdgarantin - trots dess oönskade effekter där vården ofta inte erbjuds på lika villkor - hade de omstruktureringar som skett under senare år aldrig inträffat. Om inte annat har den visat att ortopedin är underfinansierad jämfört med många andra specialiteter, och det finns nu en mycket bättre förståelse för horisontell prioritering.
Här har vi allt att vinna på att arbeta proaktivt. Vad som krävs är ett nytt ersättningssystemen för offentligt finansierad sjukvård, vilket inkluderar den största delen av den privata verksamheten. Det är inte bara antalet åtgärder som måste räknas, utan även resultatet. Det är bara professionerna som kan rigga det.
Gärna privatortopedi, men det måste ske på lika villkor.

Olle Svensson

© Copyright Ortopediskt Magasin.