Privatpraktik eller offentlig vård? Artikelförfattaren har gjort en tur- och returresa
- och upptäckt för- och nackdelar med båda.

Åke Johansson.

Efter nära 15 år, varav drygt 10 år som specialist på det stora universitetssjukhuset söder om Stockholm, svarade jag på lockrop från en ny värld.
En kollega hade lämnat kliniken ett par år tidigare för att bygga upp en privat enhet för höft- och knäartroplastiker. Det hade börjat fungera fint, verksamheten rullade på och när operationsvolymerna ökade behövdes lämplig förstärkning.

Trött på nattpass
Jag hade börjat tröttna på långa resor till arbetet och jourverksamheten hade blivit alltmer frustrerande med huvudsaklig sysselsättning att mitt i natten vaska fram obefintliga vårdplatser åt akuta sjuklingar.
Jag sade således upp mig och hamnade i en delvis ny värld. Den dagliga kliniska verksamheten var välbekant med mottagning, operation och avdelningsronder, med den lilla skillnaden att mina patienter verkligen var bara ”mina” dygnet runt. Även om man som kolleger förstås täcker upp för varandra vid behov var läkarkontinuiteten för patienten närmast 100-procentig från första besöket till efterkontrollerna.
Man undrade förstås hur man skulle klara sig utan de regelbundet återkommande kompveckorna, men upptäckte rätt snabbt att dessa med råge uppvägdes av uteblivna journätter och dito helger.
Den stora skillnaden på den nya arbetsplatsen var de korta beslutsvägarna. Ville vi förändra något diskuterades det direkt med VD. Vi ställde krav på moderniserade operationsresurser och efter en kort tids grunnande gavs klartecken för bygget av en ny, närmast kompromisslös artroplastiksal med superventilation.
Rollfördelningen var praktisk och bekväm enligt konceptet ”sköt ni ert så sköter vi vårt”. På kontoret ägnade man sig åt administration och ekonomi, själva skötte vi patienterna.
När verksamheten var som allra störst opererades runt 700 patienter årligen i den lilla ”protesfabriken”.
Av olika skäl beslutades emellertid efter några år att stänga den vårdavdelning, som ju var en absolut förutsättning för vår verksamhet. Enheten var plötsligt historia och även om det fanns utrymme för annan verksamhet var jag sen evigheter så ”insnöad” på ledplastiker att jag hade svårt att tänka mig att sadla om.
Ett erbjudande dök upp från offentligheten i form av Danderyds sjukhus, som jag i stort sett tidigare bara kände till som appendektomioffer på 70-talet. En ny arbetsplats igen, med verksamhet som i stort liknar den som jag en gång lämnade, men på bara dryga halvtimmens cykelavstånd.

Samarbetets glädje
Återupptäckte glädjen med ha ett stort trevligt gäng med goda kamrater runt sig, hur mycket man kan lära sig på en röntgenrond och inte minst hur kul det faktiskt kan vara att stå tillsammans med någon likasinnad en halv dag och revidera en höft eller ett knä.
Tyvärr förefaller vårdplatstillgången däremot inte ha blivit bättre genom åren.
Ekonomin? Tja, det kanske inte är huvudskälet till att återvända till offentlighetens ljus!

Åke Johansson är överläkare i ortopedi vid Danderyds sjukhus

© Copyright Ortopediskt Magasin.