På morgonen den 11 september stod jag i operationsrummet och förberedde mig inför dagens första uppgift, en 17-årig pojke med en acetabularfraktur. Han hade redan sövts ned och fått ryggmärgsbedövning och vi höll på med de sista förberedelserna när vi fick besked om att ett flygplan hade kraschat i ett av tornen på World Trade Center.
Som tillförordnad chefskirurg på Hospital for Special Surgery (HSS), ordförande för katastrofteamet på HSS och ortopedchef på New York Presbyterian Hospital fick jag samma fråga från alla håll: vad blir vår första åtgärd?
Medan jag funderade på detta och försökte få fram mer information för att kunna fatta ett beslut träffades det andra tornet på World Trade Center.
Därmed blev också beslutet enkelt: alla vanliga operationer ställde in, båda sjukhusen aktiverade sina katastrofplaner och våra katastrofteam skickades omedelbart ned till World Trade Center.

Katastrofplanerna fungerade
Både på HSS och NYPH blev responsen fantastisk. Visserligen har båda sjukhusen katastrofplaner, men inte ens jag som koordinator kan komma ihåg alla detaljer i dem. Men fantastiskt nog fungerade de. Alla som var involverade intog sina förutbestämda platser, och administrativt mobiliserade vi för att klara av logistiken för vad vi trodde skulle bli hundratals patienter.
New York Presbyterian Hospital, vårt nivå 1 trauma center, ligger cirka sex kilometer från WTC har 1 300 sängar. HSS, som egentligen är Cornell-universitets ortopediska institut och är nära förbundet med NYPH, har 139 sängar, alla avsedda för ortopedi. 19 operationssalar förbereddes på NYPH och 18 på HSS.
Från den första flygkraschen fick vi in några få skador, något som vi då trodde bara var toppen på isberget. De inkluderade en allvarlig brännskada, en kvinna som uppenbarligen hade varit i tornet och som var död vid ankomsten av svåra brännskador, en polisman med en öppen överarmsfraktur och en kvinnlig fotgängare med en Monteggiafraktur. Hon hade skadats av nedfallande föremål.
Naturligtvis togs en hel del skadade från början till de sjukhus som låg närmast World Trade Center.
Inom den närmsta timmen kollapsade båda tornen på World Trade Center, uppenbarligen på grund av att den bärande järnkonstruktionen inte kunde stå emot den våldsamma hetta som genererades av den brinnande flygbensinen, en hetta som uppskattats till 1 500° C. När tornen byggdes krävde specifikationerna att de skulle kunna stå emot en direktträff av en Boeing 707, men man glömde räkna med den hetta som uppstod. Resultatet blev att de båda tornen imploderade.

Katastrofcentrum fick evakuera
Vid den här tidpunkten försökte vi fortfarande få fram mer information, men olyckligt nog hade New Yorks katastrofcenter sina lokaler i WTC och var tvungna att evakuera. Vårt största problem var bristen på information och kommunikation. Vi visste inte hur troligt det var att vi skulle få in skadade, hur många eller vad vi skulle förbereda oss på. Dessutom ökade förvirringen – och sorgen – när vi fick veta att tre av våra paramedics omkommit när byggnaden kollapsade, och sju av våra ambulanser blev dessutom förstörda.
Under tiden tog vi hand om de skadade vi hade fått in. Polismannen opererades på HSS för sina skador och gipsades, medan den kvinnliga fotgängaren omhändertogs i en operationssal på NYPH för att få sin Monteggiafraktur tillrättalagd. Äntligern fick några av oss göra någon nytta. Övriga var mest frustrerade över att inte kunna hjälpa till mer.
Fram på förmiddagen började vi in få in människor som hade varit i närheten av WTC när det kollapsade, många med ett flertal småskavanker orsakade av flygande husfragment, damm, bränder, rök etc. Många av dem som själva tog sig till kliniken hade ögonskador, skärsår och skrubbsår. Av de 117 som sökte sig till NYPH lades 30 in, och av dessa togs 25 till brännskadecentret. Resten led av trauma, hjärtproblem och uttorkning.
Hela tiden fick vi motsägelsefulla besked. Först att läkare behövdes för första hjälpen på platsen, men när vi organiserat en grupp och tagit oss dit möttes vi av polisens besked att det var meningslöst.

Kaos på platsen
Under tidig eftermiddag fick vi besked från vår kommandocentral att en av våra narkosläkare tagit sig ned till området, eftersom han bodde där och ville försäkra sig om att fru och barn hade klarat sig. Därefter tog han sig ned till WTC och meddelade oss på mobilen att läkare och förråd omgående behövdes på platsen. Vi koordinerade i samarbete med polisen en konvoj bestående av läkare och utrustning, inklusive traumakirurger, ortopedkirurger, neurokirurger, en plastikkirurg, intensivvårdsnarkos, AT-läkare och intensivvårdssköterskor.
De satte upp en första hjälpen-station intill platsen, och behandlade en del hjälparbetare. Strax innan kollapsen av det andra tornet flyttades de till en säkrare plats litet längre bort. Men ännu en gång visade det sig att det fanns för mycket hjälp och för många människor i förhållande till antalet skadade. Men då hoppades vi fortfarande på att många fler skulle hittas vid liv.

Slumpen räddade hans liv
Några av dem vi behandlade kunde berätta smått otroliga historier.
Där fanns till exempel investeringsbankiren som befann sig i det andra tornet på 89:e våningen när det första träffades. Trots att det interna högtalarsystemet uppmanade alla att stanna där de var beslöt han sig för att ta sig ned till en sky lobby nära 70:e våningen.
Medan han stod där och tittade ut genom fönstret träffades byggnaden av det andra planet nedanför honom, med en våldsam explosion. Rök började välla ut ur hissschakten.
Han uppfattade aldrig orsaken till explosionen, men bestämde sig för att ta sig ut så snabbt som möjligt. Han sprang till närmaste brandtrappa och började ta sig ned, liksom många andra. Det rådde kaos i brandtrappan, och han mindes inte mycket förrän han kom ut på bottenplanet 70 våningar senare..
Att han undkom var ett smärre mirakel. Det andra planet tycktes ta med sig sig det mesta av byggnaden där det slog in, och det som stod kvar invärvdes i rök, eld och gas. Men tydligen klarade sig ett hörn av byggnaden ett kort ögonblick efter kraschen, och i det hörnet hade han turen att vara. Hans enda skador förutom litet skärsår och skrubbsår och lätta brännskador var en stukad vrist och en vadbensfraktur – en helt otrolig utgång med tanke på var han kom ifrån!

Vännerna stannade kvar
– trodde de var säkra
En annan direktör från första tornet tog sig också ut, trots att han befann sig över den nivå där planet träffade. I kraschögonblicket slungades han bort från sitt skrivbord, och träffades av flygande bråte i sin axel och sin mage. Han fick en komplicerad axelfrakturer och en nyckelbensfraktur. Mannen krävde intensivvård och buköppnades för säkerhets skull – lyckligtvis utan att några skador hittades – och fick skulderdränage. Senare fick han hemiartoplastik på HSS.
Han kunde berätta att han fått hjälp ut av en av sina kollegor hela vägen ned, medan andra av hans vänner och kollegor valde att stanna kvar, eftersom de trodde att de var säkrare inne i huset än utanför.
Vi behandlade också en polis som befann sig tillsammans med diverse “högdjur” i tornets bottenvåning efter att det andra planet hade träffat. 20 sekunder innan tornet rasade samman blev han varnad och sprang för livet. Just då hjälpte han en brandman med en skadad artär i armen, som inte hann med ut.
Medan han sprang träffades han av något i ryggen, föll och blev helt övertäckt av rasmassor. Förutom att han hade ont i ryggen kände han sig helt OK, men blev förvånad när han inte kunde se någonting, och antog att han blivit blind. Han funderade på hur det kunde vara möjligt utan en huvud- eller ansiktsskada, men tänkte att kraften från smällen hade orsakat bilaterala intryckningar av näthinnan(bara en kirurg skulle tänka något sådant).
Det tog fem minuter innan han upptäckte ett svagt ljus, och insåg att han i stället för att bli blind hade blivit levande begravd. Genom att ropa hittades han av brandmän och räddades.
Rädslan för brand och de i övrigt osäkra förhållandena gjorde att han evakuerades till en polisbåt på Hudson-floden, därefter till ett traumacenter i New Jersey och sedan till oss. Under transporten var han halvt medvetslös med farligt lågt blodtryck. Han krävde massiva insatser med bland annat sex enheter blod på grund av en allvarlig kontusion på svanskota och bäcken med en större invärtes mjukdelsskada, som orsakade invärtes blödningar mot ryggen och sidan. Hans frakturer inkluderade svanskotans ben, men redan en vecka senare var han på benen och blev igen en av många hjälparbetare vid tornen – en hängiven man.
Eftersom vi inte hade några överlevande som krävde behandling var våra sjukhus tillbaka i ett normalt schema redan efter tre dagar – men ingen av oss är densamme efteråt. Framför allt upplever vi det som ett trauma att vi inte kunde göra mer.

Många lärdomar
Ur vårt perspektiv lärde vi oss en hel del.
Katastrofplaner, -kommittéer och –förberedelser är oerhört betydelsefulla.
Även som ordförande var jag litet skeptisk till den tid och det arbete vi lade ned innan – men efter erfarenheterna av WTC är jag numera en lidelsefull försvarare av det här arbetet.
Kommunikationeerna var ett problem.
Våra walkie-talkies fungerade inte överallt. Mobiltelefoner och personsökare fungerade inte alls. Däremot fungerade satellittelefonerna, och teamledarna bör ha tillgång till sådana i katastrofsituationer.
Vi hade inte tillräckligt noggrant specificerat vem som skulle leda de olika teamen, till exempel olycksfall och operation, och inte heller vilka sköterskor som skulle tillhöra vilket team.
Det här skapade mycket förvirring. Därför har vi nu byggt upp förstahandsåtgärdsteam, back-up-team, reservteam och teamledare. Vi färgkodar också personalen med märken och mössor för att göra processen mer effektiv.
På-platsen-teamet fungerade inte tillfredsställande. Vi bygger nu upp ett förstahjälpen-team för att assistera räddningsteam medicinskt och med att ta fram skadade, liksom att föra svårt skadade så fort som möjligt till sjukhus.
Det finns ingen positiv sida av en sådan här brutal händelse, men om vi inte lär oss något av den står vi kanske lika oförberedda nästa gång det händer – eller när en mer “naturlig” katastrof inträffar.

Författaren: David L Helfet är tillförordnad chefskirurg på Hospital för Special Surgery och ortopedchef på New York Presbyterian Hospital, båda i New York.

---