2
     
 
 

Ledaren 2-07

Den ortopediska
resebyrån

?Håller ortopedklinikerna på att förvandlas till resebyråer
för att landstingen ska klara att uppfylla kraven i vårdgarantin?
Ledaren varnar för konsekvenserna för vårdens kvalitet i det sammanhanget.

Vårdgaranti och valfrihet är grundläggande patienträttigheter som alla politiska partier stödjer. Naturligtvis är det bra att patienternas rättigheter är tydliga – och att den enskilde får kraftfulla instrument att agera för att få vård inom en rimlig tid. Detta skapar både ett tryck på förbättring och utveckling av sjukvården och på att nödvändiga resurser satsas.
Det finns dock en tendens till överbudspolitik i de politiska vårdgarantidiskussionerna, där kampen verkar handla om vem som törs lova kortast väntetid och mest omfattande vårdgaranti. Sådana löften borde självklart stämmas av mot verkligheten – som i de flesta landsting innebär att löftena i vårdgarantierna är långt från uppfyllda. För ortopedin utgör kombinationen av ökande behov och minskade resurser en monumental utmaning, som dessutom i vissa regioner kombineras med stora omorganisationer som ställer ytterligare krav på verksamheten.
Tyvärr verkar inget parti vilja diskutera den grundläggande förutsättningen för att lova alla en vård inom en bestämd tid – att de som har alvarliga eller livshotande tillstånd först har fått den behandling de behöver.
Så är tyvärr ofta inte verkligheten – många akuta patienter med höftfraktur och andra alvarliga sjukdomar kan få vänta flera dygn på operation.
Orsaken till detta kan vara flera, men man kan inte bortse från möjligheten att en allt för ambitiös resursöverföring till planerad verksamhet för att klara vårdgarantin spelar en viktig roll i detta sammanhang. Ett oavvisligt krav är att grundläggande medicinska prioriteringar följs för att det skall vara moraliskt och etiskt försvarbart att genomföra en generell vårdgaranti.

Långresor
I många fall verkar det som om landstingen i stället för att utveckla den egna verksamheten väljer att skicka sina patienter på långa resor för att få vård. När detta sker för att kapa tillfälliga toppar eller för att genom konkurrensutsättning få mer kostnadseffektiv vård än vad hemlandstinget kan erbjuda är det naturligtvis rimligt.


Det finns dock talrika exempel där landsting opererat patienter åt varandra med olika former av extrasatsningar, eller där en redan underfinansierad verksamhet ytterligare urholkas genom att resurser dras undan för att finansiera valfrihetsvård. Vissa kliniker riskerar därigenom att bli resebyråer för patienter som opereras på andra ställen.

Kvalitet mot kvantitet
Konkurrensutsättning av landstingsdrivna verksamheter och alternativa driftsformer till de offentligt ägda är ofta av godo – men kräver en kompetent och insiktsfull beställarenhet med förmåga att avväga kvalitet mot kvantitet och kostnad. Kravet att tillgodose de akuta behoven liksom de svårast sjukas behov måste också vägas mot behoven hos de med smärtsamma – men ofarliga - tillstånd. Kvalitén hos den givna vården är en viktig faktor som inte alltid lyfts fram i tillräklig omfattning. Ett oavvisligt krav för alla vårdgivare måste vara att följa sin kvalitet – t.ex. genom deltagande i kvalitetsregistren, men det finns en rad andra kvalitetsproblem som orsakas av att patienten opereras av andra än de som har det slutliga vårdansvaret. Det gäller uppföljning, kontinuitet och svårigheterna att behandla komplikationer hos alla de patienter som opererats med andra protestyper och tekniker än på den egna kliniken. I Svenska höftplastikregistret har man noterat en oroande tendens till försämrade resultat hos patienter som opereras utanför det egna landstinget.
Såväl privata som offentliga vårdgivare – och allra mest patienterna – tjänar på långsiktighet i upphandlingar och organisatoriska förändringar, det gynnar både kvalitet och ger förutsättningar för en god vårdkontinuitet. Kortsiktiga avtal och lösningar som gör ortopedklinikerna till researrangörer löser inte sjukvårdens problem.

Olle Nilsson


© Copyright Ortopediskt Magasin.