Generalguvernör Dame Silvia Cartwright invigde kongressen.

Sportmöjligheter för rörelsehindrade har gynnats av handikappolympiaderna som exponerat nya tekniker för vanliga brukare, ortopedingenjörer, ortopeder och sjukgymnaster som tillsammans bildar ett serviceteam, som måste följa med i galoppen och plocka upp de nya möjligheterna så att de kommer till användning.
Globaliseringen genom de internationaliserade företagens tillväxt ger en snabb spridning av nya produkter över hela världen och inom alla branscher, men gör det också mindre spännande att resa runt. Det mesta finns redan överallt och hemmavid genom dessa globala nätverk när det gäller bilar, cyklar, kläder och möbler, men också inom ortopedin.
Ekonomiska ramar skapar dock för den enskilde ibland oöverstigliga hinder. En ortopedteknisk kongress på andra sidan klotet blev därför en spännande möjlighet att se hur denna teknikutveckling hade nått ut och blivit tillgänglig. Vår antipoda nation är ju Nya Zeeland, 150 mil långt från topp till tå och med halva Sveriges befolkning men med samma ekonomiska standard och ett behagligare klimat.

Hajamputerad ledare
Kongressen hade ordnats av New Zealand Artificial Limb Board med stöd av företagen Otto Bock och ÖSSUR, som nu vuxit långt över Islands gränser. Den hölls i huvudstaden Wellington på nordöns sydvästra hörn 21-23 mars 2003 och hade samlat 200 deltagare från 24 länder - men bara två skandinaver, Jopi Siirtola och jag. Den sammanföll med 50-årsjubileet för de amputerades egen förening "Amputee´s Federation New Zealand" vars ordförande Liz Rogers talade om hur hon vid 47 års ålder blivit lårbensamputerad av en haj och blivit nationalhjälte och uppmärksammat språkrör för brukarna. Federationen bildades genom en sammanslagning av en War amputee- och en Civil amputee-förening med olika ekonomiska ramsystem för sin rehabilitering. Vår svenska Koalition för amputerade bildades först 1988, men så har vi inte haft krig i modern tid och inte segregerande ramar för vilka proteser man kan få. I NZ gäller fortfarande 5 000 NZ Dollar som tak om man inte kan åberopa arbetsskada eller krig eller bilolycka eller har annan privat försäkring som täcker dyrare konstruktioner.
Artificial Limb Board har delat in landet i 5 regioner (Auckland, Hamilton, Wellington, Christchurch och Dunedin) med centrala team som planerar och övervakar denna rehabilitering. Särskilda läkare är knutna till dessa centra medan amputationerna oftast görs av kärlkirurger eller traumakirurger liksom i Australien.

Prosthotics
Kongressen hade givits namnet "Prosthotics" och var den första internationella i landet i detta ämnesområde. På engelska säger man Prosthetics and Orthotics och har ofta separata verksamheter och utbildningslinjer, men i Skandinavien kallar vi det sammanslagna ämnet för ortopedteknik. Förutvarande ISPO-presidenten och numera professorn i Glasgow Norman Jacobs hade inbjudits att tala om delat eller sammanslaget ämne och visade timantalen för olika delar i olika länder i utbildningen, och hade en bestämd uppfattning att det ej fick delas som i USA på vissa håll. Det fanns bara 850 ortopedingenjörer i hela Storbritannien och de behövde hållas samman. Detta stöddes också av flertalet i kongressen även om man på större centra kan specialisera sig efter avslutad utbildning.

Maurier hedrades
Kongressen öppnades enligt maurisk tradition med intåg av gästerna från höger mot världfolket.
Invigningstalaren, generalguvernören i landet Dame Silvia Cartwright (i 55-årsåldern) höll t.o.m. en lång harang på klingande maurimål och detta återkom flerfaldigt under mötet. Man hedrade tydligen ursprungsbefolkningen mer än vi är vana att se.

Bättre komponenter
I ett föredrag av dr Datta jämfördes hylsor av typ PTB, Iceross och ICEX hos 47 randomiserade transtibiala brukare studerade med VICON gånganalys under 6 veckor utan signifikant skillnad att se men PTB tog dubbla tiden att göra medan ISEX kostade dubbla priset.
Binet från Wellington redovisade 250 Flex-Foot brukare med kvantifierad enkät-metod före-efter och fann 34 % medelförbättring i aktivitetsnivåerna. Han ansåg att detta var den största standardförbättringen sedan införandet av PTB för mer aktiva gångare.
Mackillop från Toronto redovisade sex brukare som fått byta till C-Leg (datoriserad knäled). De var 30-70 år och traumafall. Varje protes kostar en kvarts miljon kronor och måste prövas på patienten innan man bestämmer sig. Staten i Canada täcker bara 5 000 Can. Dollar och någon patient hade tagit privat lån för att få protestypen medan andra kunde ha specialförsäkringar som täckte. Batteriladdningsbehovet var ett problem för några, och priset ett problem för samhället och ett hinder för användningen.

Bättre metoder
Dr Menager från Valenton i Frankrike redovisade en imponerande serie av 70 Chopart-amputerade som sekundärt p. ga. spetsfotsproblem hade reopererats med resektion av hela talus och delar av båda malleolerna och främre calcaneus samt en artrodes till distala tibia. Man fixerade med ett par skruvar så att hälens belastning centrerades och behöll sin orientering plantart. Hälften av patienterna fick protes med fönster av Syme-typ och hälften utan fönster men med utjämnande soft-socket. Genom reduktionen av malleolerna fick man en smalare vad på protesen av kosmetiska skäl. Denna stora grupp var mest landmineskador som vi ju knappast ser i Sverige. Principen att göra en dålig mellanfotsamputation bra med artrodes har vi prövat själva med utmärkt resultat, och bara partiell talusresektion upptill och nedtill för att göra förkortningseffekten mindre men eliminera stumpens formvariationer under gång inne i hylsan och den excentriska belastningspunkten under hälen i förhållande till tibia. Detta är ingen metod för primär amputation men utmärkt för revision istället för en Syme eller transtibial.
Jopi Siirtola redovisade användningen av Willners instrument för spinal stabilisering i samband med val av korsettfixation och en ny låg, rigid korsett. Med 5 dagars WISS-användning blev korsettprediktionen god. Han presenterade också en serie CP-barn som behandlats med SWASH höftortos mot progressiv luxation. Även Toe-off -ortosen från Camp visades i Camps monter.
Flanagan, Christchurch, liksom English från Victoria redovisade användning av removable rigid dressing (RRD) vid transtibial amputation. Man lade på plastgips på mjukt innerförband från stumpänden till halva patellas höjd så att den kunde tagas av på femte dagen för sårinspektion och sättas på igen. En randomiserad grupp på 50 dysvaskulära fall hade följts och rigida förband gav bättre läkning men det blev ingen skillnad i tiden till protesförsörjning. Det var kärlkirurger som gjorde amputationerna och man trodde att spinal kvarkateter gjorde att man inte hade sett problem med tidig knäkontraktur genom bristen på knästabilisering, som vi ju sedan länge får genom våra gipsbehandlingar till halva lårets höjd.
För en ortoped är det ju lätt att lägga en bra gips och att ta av den vid eventuella bekymmer genom att såga den till låda. Man visade inte sina reamputationsfrekvenser och använde på dessa platser en bakre lambå istället för de sagittala som ju beskrevs av Tracy på 60-talet just från Australien. RRD verkar vara en halvmesyr för gipsöverkänsliga kirurger och skulle säkert inte stå sig i en randomiserad test mot vår teknik.

Borta bra
Baumgartner från Schweiz, som ju var professor i Munster till för några år sedan, höll tre postgraduateföreläsningar om arm och fotamputationer där han ju har en enastående stor erfarenhet av bl. a. Krukenberg och Sauerbruch liksom av Marquarts distala vinklingsosteotomi på långa humerusstumpar för att skapa rotations- och suspensionsstabilitet. I hans föredrag om diabetesfötter med sår rekommenderade han metatarsalhuvudresektion med bevarande av tårna, i mellanfoten avmejsling av benprominenser i såren samt i bakfoten resektionsartroplastiker med korrigerad belastningsinställning men utan artrodes. Pseudartrosen i korrigerat läge blir smärtfri genom neuropatin och det hyperemiska stadiet klingar av. Några resultatsiffror visades dock ej.
Problem och lösningar i Sverige och Nya Zeeland är i mycket desamma, men inom detta område tycks vi ha större friheter och möjligheter att möta brukarnas behov - en frihet under ansvar. Amputationerna i Sverige görs av ortopeder oberoende av orsaken. Inriktningen på rörelseorganens funktioner och hjälpmedel ger därför en speciell kompetens att välja goda behandlingsvägar. Det bästa får inte bli det godas fiende. Teamsamarbetet med ortopedingenjörer och sjukgymnaster borgar för fortsatt utveckling. En solidarisk försörjning av ortopedtekniska hjälpmedel efter behov för olika brukare kräver både fortbildning och lyhördhet. Liksom Goethe kan man säga "den som reser har något att berätta". Men vem har tid att lyssna i dessa dagar?