När kvinnor i Kina började omforma sina fötter genom smärtsam lindning, var det inledningen av en plågsam vandring med erotiska undertoner. Bruket upphörde först på 1930-talet så patienter med “Lotusfötter”kan än idag dyka upp på ortopedmottagningar i Mittens Rike.

Yang Wushi, 96, fick sina fötteer snörda som barn. FOTO: Francoise Sylvie (även bild ovan).

Skorna var slösande rikt arbetade för att visa upp familjens rikedom och imponera på friare.

Röntgenbild av snörda fötter.

Det är inte helt känt när fotsnörning först dök upp i Kina. En legend är från Sungdynastin, 960 - 1280 e Kr och den handlar om prins Li Yus älskarinna, Yao Niang. Hon lindade sina fötter så att de bildade halvmånar vilket underlättade för henne att dansa på tåspetsarna inför hovet i en speciell form av balett. Detta skulle ha skapat ett mode. En annan historia handlar om den sista kejsarinnan i Shangdynastin, även kallad Yindynastin, cirka 1600 - 1027 f.Kr. Hon lär ha fötts med klumpfötter, vilket inte fick visas upp. Hon fick sin make att stifta lagar som påbjöd lindning för alla flickor. Ytterligare en legend talar om mäns förtryck och deras önskan att behålla kvinnorna innanför hemmets väggar, att hålla dem borta från frestelser.

Bruket spreds söderut
När väl bruket av fotsnörning börjat spreds det snabbt norrifrån till övriga delar av Kina. I början var det endast hovdansare som snörde fötterna, men det spreds sedan till alla kvinnor vid hovet.
Med mongolernas stöd utbredde sig fotsnörning under Yuan- och Mingdynastierna till att omfatta alla samhällsklasser. Fattiga människor såg därigenom en möjlighet att klättra på samhällsstegen.

Legitim barnmisshandel?
Fotsnörning påbörjades när flickorna var mellan fyra och sex år gamla. Mamman som skötte snörningen värmde dotterns fötter i vatten eller djurblod och örter, hon klippte tånaglarna så kort om möjligt, varpå hon bröt av de fyra yttre tårna eller metatarsalbenen. Men det var inte det mest smärtsamma.
Nu vidtog snörningen med blöta siden- eller bomullsband vilka drog ihop tårna mot hälbenet. När banden torkade och krympte ökade draget i banden. Speciella skor användes som “gjutform” för fötterna. Varannan dag byttes snörningen och detta pågick i två år. Då hade foten blivit 8-10 cm lång. Under ytterligare tio år skulle snörningen fortsätta för att foten skulle förbli ihoptryckt och kort. Processen var naturligtvis kolossalt smärtsam, både under själva lindningen och efteråt då lindorna torkade.

En lotusfot skulle formas
Fotvalvet skulle nu formas till att bilda en perfekt “lotusfot” med den finaste, guldlotus, endast 3 tum lång. Upp till fyra tum räknades som silverlotus. Fötterna blev så krökta att gången blev karaktäristiskt ostadig, s.k. lotusgång.
Snörda fötter ansågs som oerhört erotiskt upphetsande. Qingdynastin namngav 48 olika sätt att smeka en kvinnas deformerade fötter. Med fötterna kunde kvinnan dessutom “handgripligen” tillfredsställa mannen, även om många män föredrog att hellre se fötterna gömda i små fantastiskt broderade “lotusskor” än de nakna fötterna. För dessa män gav kvinnans sätt att trippa fram med korta steg och svävande gång, lotusgången, den erotiska effekten. Fotsnörning blev en symbol för rikedom och makt då en kvinna med snörda fötter knappast kunde arbeta.

Förbjöds för 100 år sedan
Fotsnörning fortsatte in på början av 1900-talet, då kinesiska och västerländska missionärer krävde reformer och bildade rörelser mot den då mer än tusenåriga traditionen, ex The Anti-Footbinding Society of Hunan 1902.
Välutbildade kineser började inse att de kunde uppfattas som barbariska i främlingars ögon och andra hävdade att traditionen försvagade nationen genom att snörda kvinnor födde svaga barn. Feminister attackerade också bruket därför att det förslavade och plågade kvinnor. När Qingdynastin föll och republiken Kina bildades 1912, förbjöds fotsnörning och snörda fötter skulle släppas fria. Många fötter “växte” då under en långdragen smärtsam process som dessutom upplevdes som kulturellt och känslomässigt förödande för många.

Bruket fortsatte trots förbud
På landsbygden fortsatte man emellertid att i smyg snöra flickors fötter. I Shansiprovinsen avslöjdes 1933 över 300 000 minderåriga flickor och över en miljon vuxna kvinnor med snörda fötter. Edgar Snow beskrev en paradox 1935 i sin bok Red Star over China (Sv övers 1973: Röd stjärna över Kina); När högernationalistiska Kuomingtangtrupper erövrade en by infångades flickor och kvinnor med “fria” fötter för att senare hamna i arbetsläger eller dödas.
Deras fötter ansågs stödja kommunismens sak, vara bevis för sympati med partisaner och den nya politiska rörelsen. Flickor med snörda fötter däremot, släpptes fria och fick speciella förmåner av soldaterna.
När kommunisterna med Mao Tse Tung i spetsen tog makten 1949 behöll dessa förbudet mot fotsnörning vilket gäller än i dag.

Ännu lever fotsnörda kvinnor
I ett amerikanskt radioreportage i mars 2007 intervjuas några av de ännu hundratalet kvarlevande, fotsnörda kvinnorna i byn Liuyicun i Yunnan. En av kvinnorna, Zhou Guizhen, 87 år, säger:
“Jag ångrar att jag lät snöra mina fötter. Jag kan inte dansa, jag kan knappast gå riktigt. Men, vid den tiden, blev du knappast gift om du inte snörde dina fötter.” Zhou växte upp i en välbärgad familj och gifte sig till en enorm förmögenhet, men alla hennes ägodelar konfiskerades av kommunisterna.
Nu visas dessa levande reliker upp för nyfikna turister, de dansar stapplande runt i plastskor och blir en sista gång utnyttjade, denna gång i Folkrepublikens Kina.

Anders Wykman är verksamhetschef på Länssjukhuset, Halmstad

© Copyright Ortopediskt Magasin.