Ortopediskt Magasin

En korsett från slutet av 1800-talet.

Ortopediska sträcksängar från 1800-talet.

Bokbinderi vid vanföreanstalten i Stockholm 1913.

Patrik Haglund (1870-1937) var den förste svenske professorn i ortopedioch en förgrundsgestalt inomvanförevården.

Modellen för arbetet med de vanföra hämtades från Köpenhamn där det tidigt fanns en yrkesskola för”lemlästade” och ”krymplingar”. Vid skolan fanns även en ortopedisk klinik där eleverna genomgick ortopedisk kur.
Under 1800-talet började fattigvården att göra en skarpare boskillnad mellan å ena sidan icke arbetsföra oförvitliga fattiga (bland dem abnorma, krymplingar och lytta), å andra sidan arbetsdugliga och moraliskt belastade fattiga. För människor med kroniska skador och vissa sjukdomar hade denna differentiering av fattigkollektivet en stor betydelse.
Specialanstalter kom till där undervisning av döva, blinda och sinnesslöa skedde enligt speciella pedagogiska metoder.
Först under slutet av 1800-talet kom kategorin vanföra att uppmärksammas, vilket var senare än de andra handikappgrupperna.

Gemensam beteckning
Det nya i det som skedde var att de fördes samman under en gemensam beteckning - vanföra.
Under de hundra åren mellan1820 och 1920 kom de att framträda som en grupp genom att de blev föremål för olika åtgärder av medicinskt och socialt slag. Individens vanförhet bedömdes och graderades och den enskilde kom att ingå i ett system för behandling och undervisning. Den enskilde vanföre blev föremål för olika åtgärder tillsammans med andra som definierats på samma sätt. Detta skedde på flera olika nivåer från anstaltslivets vardag till den medicinska diagnosen och i den offentliga debatten. Definitionerna av de vanföra och vanförefrågans formulering preciserades under perioden. Aktörerna, d.v.s. filantroperna, ortopederna och politikerna, spelade rollen av exponenter för det succesiva inringandet av problemet och av gruppen.

Ortopedtekniken
Ortopeder arbetar med skador och sjukdomar i hållnings- och rörelseorganen, d.v.s. muskler, skelett, och leder. Ortopedin består av teknik som stödjer, korrigerar eller avlastar skadade kroppsdelar eller ersätter förlorade. Givetvis är det betydande skillnader mellan dagens ortopedi och den ortopediska läkekonst som utövades för mer än 100år sedan. Ortopederna har utvecklat sina metoder främst genom kirurgiska ingrepp av skilda slag. Men de grundläggande principerna är sig faktiskt ganska lika.

Sjukdomar
Under 1800-talet och i början av 1900-talet var skolios, s.k. snedkrökt ryggrad, en mycket vanlig åkomma och tuberkulosrelaterade led- och skelettskador var också frekventa.
På grund av polioepidemierna ökade antalet ortopediska patienter drastiskt under 1900-talets två första decennier. Patienterna led således av sviterna efter sjukdomar och skador av vilka många blivit ganska ovanliga idag.
Det hårdaste motståndet mot den nya ortopedtekniken bjöd linggymnasterna som menade att sjukgymnastik enligt det system som utvecklats av Per Henrik Ling ensamt var tillräckligt för att bota olika sjukdomar och skador i skelett och leder. Ortopedtekniken kunde till och med vara skadlig, hävdade man.
Ortopederna, å sin sida, menade att sjukgymnastiken måste kombineras med korrektionsteknik för att behandlingen skulle bli framgångsrik.
Detta debatterades i dagstidningar och medicinska tidskrifter och blev även föremål för diskussioner i Sveriges riksdag. Polemiken avslutades i och med att ortopedin som medicinsk metod successivt vann allmänt erkännande, inte minst bland läkare, en yrkeskår som under denna tid fick ett allt större politiskt inflytande.

Vanförevården – ett filantropiskt projekt
Under 1890-talet startade tre vanföreanstalter sin verksamhet; en i Göteborg, en i Helsingborg och en i Stockholm. Anstalterna inledde omedelbart ett visst samarbete, vilket utvidgades med tiden. Det var främst unga människor och barn som togs in på anstalterna. Till en början var vanförevården ett filantropiskt projekt och initiativ till anstalterna togs av frivilliga välgörenhetsföreningar och enskilda personer. Givetvis var det insamlandet av medel för verksamheten som blev de frivilliga föreningarnas största uppgift och bekymmer.
Statsanslagen var små. In-riktningen på anstalterna var att man skulle yrkesutbilda de vanföra så att de skulle kunna försörja sig, men humanitära synpunkter framfördes också som motiv till att omhändertaga fattiga vanföra.
Den ortopediska läkekonsten sågs till en början endast som ett komplement till, eller som en förutsättning för, utbildningen.

Filantropisk angelägenhet blir samhällsfråga
En rad faktorer låg till grund för att vanförevården skulle bli en social fråga av samhällskaraktär från att ha varit en enskild filantropisk angelägenhet. En av demär att ortopederna lyckades etablera sig väl inom den medicinska vetenskapen och läkekonsten. En annan är att vanförevården samordnades inom ett centralförbund, Svenska Vanföreanstalternas Centralkommitté, vilken vann gehör inom mycket höga politiska kretsar.
Enskilda aktörer spelade också en avgörande roll för ut-vecklingen framför allt professorn i ortopedi Patrik Haglund, som är en förgrundsfigur inom vanförevården.
De ekonomiska villkoren spelade givetvis också en stor roll. I kraftfältet mellan filantropi och statsanslag utkämpades en rad ideologiska meningsutbyten mellan de som å ena sidan förespråkade en verksamhet byggd på privata medel, och de som å andra sidan arbetade för ökade statliga anslag. Konflikterna upplöstes dock av ekonomiskt nödtvång.
Mot slutet av 1910-talet var inflationen nämligen så omfattande att riksdagen insåg nödvändigheten av att kraftigt höja statsbidragen för att vanförevården skulle kunna upprätthålla verksamheten. Detta ledde till att statens inflytande över vanförevården ökade, men vanföreanstalterna förstatligades inte. De drevs fortfarande i de frivilliga föreningarnas regi.
Alla de ovan nämna faktorerna bidrog till att de vanföra synliggjordes, såväl i samhället som i medicinskt hänseende.

Fakta: Ordet ortopedi kommer från grekiskans orthos som betyder rak, rät, riktig och pais eller paid som betyder barn. Ortopedi brukar översättas till, eller förklaras som, konsten att göra barn raka.

Lotta Holme disputerade 1996 vid Tema teknik och social förändring vid Linköpings universitet med avhandlingen Konsten att göra barn raka, ortopedi och vanförevård i Sverige till 1920. Nu arbetar hon som föreståndare för Centrum för handikappvetenskap vid samma universitet.