Resan började med deltagande i AOPA (American Orthotic & Prosthetic Association) möte på Hyatt Regency Hotel i Chicago den 16-19/9, vilket är amerikanarnas motsvarighet till vårt SOIF-möte.
Trots hotellets väldighet och storslagenhet var både utställning och antalet föredrag inte oöverskådligt stora eftersom jag fokuserade mig på ortoser
Om man studerade utställningen med blågula ögon så framkom skillnader mot vad vi är vana vid. Det fanns t ex väldigt få tillverkare av ortopediska skor och inlägg verkade vara en väsentligt mindre frekvent artikel än vad vi är vana vid. De som tillverkades var oftast av hårda material, typ hårdplast, kolfiber etc. Ortoser, som AFO (Ankle Foot Orthosis) eller KAFO (Knee Ankle Foot Orthosis) gjordes mest i thermoplast, företrädesvis polypropen. KAFO-ortsen var ofta thermoplastdragen med tjocka sidoskenor i stål och hade dropp-låsfunktion i knät när lås användes.
Becker Orhopedic och USMC var två av de stora leverantörerna av ortosskenor, som fanns på plats. Några företag som sysslade med enbart central produktion fanns representerade, dit man kunde skicka gipsavgjutningar för att få sina ortoser tillverkade.
När det gäller KO (Knee Orthosis) ligger amerikanarna mycket långt framme. Genom att fylla i ett formulär med uppgifter om skadetyp etc, vilken idrott som patienten utövar och några få mått kunde man få en välanpassad, otroligt snygg och bra ortos på en vecka från en mängd olika leverantörer. I Sverige har vi inte den mängden ortospatienter, men i USA var det en mycket stor artikel. I sammanhanget kan jag nämna att att den gamla Lennox Hill ortosen i aluminium som var högsta mode när jag började 1986, fortfarande tillverkas i 30-40 exemplar i veckan för hemmamarknaden, trots att det var längesedan man slutade göra reklam för den.

Nu kommer komposittekniken
Komposittekniken inom ortoser som började användas på Aktiv Ortopedteknik Malmö 1993 började försiktigt lanseras av Otto Bock USA på AOPA - mötet. Det kändes väldigt spännande att få se ett av våra skötebarn lanseras här, och det ska bli intressant att se vilket mottagande tekniken kommer att få.
Hårda plastkorsetter, som ”Boston”, postoperativa ortoser och rehabortoser fanns mycket av och är nog större artiklar än i Sverige
De föredrag inom ortosområdet jag lyssnade på visade sig mest vara presentationer av leverantörer som avhandlade för oss välkända produkter, typ CAMP:s ”Toe-Off” och deras ”SWASH- ortos”.

Elstyrd låsning av knäleden
Undantaget var en presentation om en elektriskt styrd låsning av knäleden i en KAFO. Genom sensorer i fotplattan kunde man ställa in ett microchip som beroende var i gångfasen man var, låser resp. låser upp leden. På video visades en tidig fungerande prototyp som såg mycket intressant ut. (Jag ligger på som en ”igel” för att få hit ett exemplar för att kunna testa funktionen) Att kunna bygga in en sådan funktion på en egentillverkad KAFO låter lockande och skulle till rätt patienter kunna innebära en fantastisk förbättring. Om detta hoppas jag få återkomma.
Efter att ha avnjutit Chicago by night, och jag förstår varför staden kallas bluesens stad, dit jag gärna återkommer, bar det av till Orange County strax norr om Los Angeles och det började bli mer och mer uppenbart att man inte behövde ha tjock jacka eller yllekavaj och en massa långbyxor med sig hit i september. Både här och i Chicago är det varmt!!

20 procent kvinnor
Min ciceron i Los Angeles hette Marshall R. Black och jag började med att besöka ett utbildningscenter för ortopedingenjörer - Califonia State University Dominguez Hills, där jag träffade läraren Scott Hornbeack. Här var ortoser och proteser olika utbildningsgrenar där man kunde välja att läsa båda CO (Certified Orthotist), CP (Certified Prosthetist) eller bara en linje. Då var det 1 års förpraktik och sedan 2 år på skolan Det var ca 45 sökande till 14 platser varav 20 procent av studenterna var kvinnor. Scott hyrde in yrkesverksamma ortopedingenjörer till vissa kursmoment i utbildningen. I jämförelse med vår utbildningsanstalt Hälsohögskolan i Jönköping har vi väl förspänt, och ligger långt fram både kunskapsmässigt och arbetsmässigt.

Vietnamoffer
Vi fortsatt till ett stort sjukhus, Veterans Administration Medical Center, där Russel Ward C.P., visade verksamheten. Detta är ett mycket stort rehabcenter för alla i USA som tjänstgjort inom försvaret. Eftersom man varit inblandad i flera krig finns här massor av patienter, bl.a. många skadade från Vietnamkriget. Man hade bl a ett stort gånglabb, men hur ofta denna utrustning användes fick jag aldrig klart för mig. Russel hade en patient, där han skulle använda en Amfit 3D-utrustning för att avläsa fotsulan, som var kopplad till en inläggsfräs. En F-Scan utrustning användes för att kunna avläsa trycket under fotsulan vid belastning - en kombination som jag inte sett tidigare. Patienten var en f.d. marinkårssoldat med belastningsbesvär i fötterna. I mina ögon handlade det om ett fotproblem jag ser i stort sett varje dag. Personligen var jag förvånad att se att ett så vardagligt `enkelt´ problem ges en sådan tid, då bristen på tid för patienten både där och hos oss verkar vara lika.
I övrigt fick jag ett blandat intryck av att de ortopedtekniska avdelningarna. Mycket var lika det man sett på bilder från svenskt 50-tal, blandat med det senaste i Cad-Cam väg.
Jag reste vidare till en ortosverkstad som drivet av ett delstatssjuhus. Rancho Los Amigos County Hospital där Darryl Clark C.O. var chef för ortosverksamheten. Detta var enbart ett rehabiliteringssjukhus utan akut omhändertagande.
Darryl Clark var en luttrad kollega som sett sin verksamhet reduceras rejält då delstaten skurit ner anslagen p.g.a. dåliga finanser. En halvering av antalet C.O. senaste åren till endast fem kvar. Vid besöket såg jag bara en typ av AFO och en typ av KAFO trots att där låg högvis med ortoser.
Bristen på fantasi i utformningen av ortoserna slog mig. Här hemma skulle vi få stora problem att få våra patienter att acceptera dessa ortoser, som var i tjock PP (Polypropen) med stålskenor till lederna. Den statliga betalningen (Medi Care) för hjälpmedlen är så pressad att det inte fanns möjlighet att använda andra material. Därför måste de vara kraftiga för att hålla i många år.
Jag känner mig lyckligt lottad i jämförelse med mina amerikanska kollegor.

Högteknologi
Nästa besök blev en högklassig ortopedteknisk avdelning - Sunny Hills Orthopedic Services, där Shahr Lopatin tog emot och visade verksamheten. En verksamhet som syntes väldigt fräsch och med god ordning. De gjorde både proteser och ortoser och där ortoser stod för 65 procent av produktionen. Här kändes utseendet igen både på AFO respektive KAFO (d.v.s polypropen ortoser) men hade en trevligare och mer varierad design. De använde en del egentillverkade titanskenor till KAFO:n istället för stål och uteslutande dropp-låsskenor.
Sista stoppet i Orange County blev på Prosthetics, Etc - en avdelning med en mycket färgstark kollega, "Glenn Henry" Ham- Rosebrock C.O.
Glenn är själv polioskadad och går med en AFO och en KAFO, av det standardutseende som görs på de flesta ställen. Glenn är en man som både lever av och för ortoser och som han har vigt sitt liv för Jag fick följa honom en halv dag och träffade många patienter. Närheten till Mexiko gör att det finns många invandrade därifrån, och många av dom är poliodrabbade. I sitt personliga kundregister som är mycket stort då han är oerhört skicklig, finns ca 500 polioskadade som någorlunda regelbundet besöker honom. De gånger han flyttat verksamheten inom distriktet har de flesta patienter följt med.
Många av hans poliopatienter som med en KAFO hade även utslagning av höft- och glutealmuskler. För att få en god styrning av ortosen innesluter han ramus ossis ischii utan strävan efter viktupptagning och innesluter även throchanter major. Han låter även patienten ha knät lätt flekterat med en främre formad bygel över proximala tibia.
Utseendemässigt såg det klumpigt ut men funktionsmässigt mycket bra ut. På sina AFO gör han en fjäderfunktion med en dorsalt liggande polypropenfjäder med god uthållighet, i våra ögon klumpig men dock funktionell. Man måste komma ihåg att priserna för produkterna är låga så att materialet måste vara billigt och snabbt att tillverka.
Vill man förkovra sig inom polioskador och dess ortoser är detta ett utmärkt ställe att starta på.

Barnortopedi
Nu vidare till Dallas Texas och här blev jag nu helt på det klara med att jag hade fel kläder med mig. Otroligt varmt och fuktigt! Yllekavaj var helt fel!
Darren Law var min ciceron här och vi besökte Texas Scottish Rite Hospital - ett delstatssjukhus för enbart barnortopedi som finansieras genom donationer. Jag fick gå med Kevin Felton, C.O, under en hel mottagningsdag.
Det blev mycket tittande på skolioser och Bostonkorsetter och en del annat däremellan. De tillverkade ca. 200 Bostonkorsetter per år, många är måttbeställda då prisskillnaden till en standardmodul är liten. I övrigt verkar vi ha ungefär lika skoliosbehandlingen. Den ortopedtekniska avdelningen kändes alltigenom mycket proffsig och kompetent.
Hela sjukhuset var av yppersta klass. Här fanns ett större ekonomiskt spelrum vilket gjorde att det var mer likt vår svenska modell. Här var en stor variation på material och komponenter, men givetvis mycket plast då det var barnhjälpmedel man tillverkade.
Avgjutning till AFO togs ofta med glasfibergips då man sparade tid och minskade sölet med gips. Man kan även fylla skalet en gång till om något havererar under tillverkningen.Upptagningsområdet var så stort att det fanns alla tänkbara patienter här - och för all del några otänkbara också. Medfödda missbildningar och alla typer av defekter i rörelseapparaten fanns representerade. Ett intressant och utvecklande ställe att arbeta på när man skall lära sig barnortopedi.

Två skottskador normalt...
En dryg halvdag var planerad på ett delstatssjukhus och ett universitetssjukhus - dels Parkland County Hospital och dels Southwestern Medical Center som är universitetssjukhus och ligger sammanbundna med varandra. Där fick jag tillbringa en halvdag med Mel L.Stills C.O., som nog är den obestridligt mest kunnige på ortopedteknik i akutsjukvård. Halovästar, body-jackets, frakturortoser… ”You name it… He has done it”.
I hans tjänst ingår att utbilda läkarna i bl.a. handhavandet av ortopedtekniska hjälpmedel.
Dagen började med morgonrond där nattens akuta fall gicks igenom. Två skottskador och ett antal bilolyckor ansågs som ganska normalt - jag känner mig långt hemifrån!
Jag var även med på mottagning där ett par avgjutningar togs, och även här används glasfibergips till de flesta avgjutningar. Jag fick också följa med på IVA och applicera en haloväst på en nyopererad i halskotpelaren. Mel Stills kunde sin sak!! Avslutade med en sen lunch på sjukhuset som fick vår matsal hemma att kännas som Frälsningsarmens soppkök.
Besöket i Dallas avslutades hos Dallas Prosthetic & Orthotic Center, där Bill Carlton, C.O, tog emot.
Detta är en liten avdelning med några få anställda och ljusår från en det jag tidigare sett. Känslan av att befinna sig i ett stökigt garage var påtaglig och jag fann intet av intresse här. Däremot speglade besöket vilka stora skillnader det finns mellan olika företag - vilket inte är fallet i Sverige. I USA finns alla nivåer på verksamma avdelningar.
Innovatör med stukad fot
Jag lämnade Texas för att hinna med ett kort besök till Minneapolis och företaget Tamarac som har en ortopedteknisk avdelning och en del intressant komponentförsäljning typ Tamaracleden m.m. Ägaren Marty Carlson C.P.O, har jag haft förmånen att lära känna innan, är en innovatör av rang. Han är en av fde å som bl.a. arbetar med formgjutna sitsar här.
Jag träffade dock Marty på parkeringen utanför företaget med otäckt stukad ( ?) fot. Det blev ett hastigt farväl innan han kördes till sjukhus.
En litet snopen avslutning blev det på en omtumlande resa, men jag är mer än nöjd med det jag sett och de kontakter som knutits. Det är omöjligt att försöka skapa sig en bild av den ortopedtekniska statusen, där alla nivåer finns. Däremot vet jag nu att vi håller en mycket hög och jämn nivå här hemma.