Fotkirurgin har kommit längre i USA

Saint Kildafoten - "Naturligt" anpassad "deformitet"?

I Atlanten, omkring 100 kilometer väster om ön Harris i Yttre Hebriderna, ligger några små öar, likt gigantiska klippblock utkastade från Skottland. Ögruppen heter Saint Kilda. Den största ön, Hirta, mäter endast 3 gånger 3 kilometer och har en högsta punkt på knappt 500 meter över havet. Ögruppen utgör resterna av en sedan länge utslocknad vulkan. Här ute, isolerade från omvärlden levde människor sannolikt ända sedan bronsåldern fram till den 29 augusti 1930. Då evakuerades de sista 36 öborna och fördes till nya hem och arbeten i Skottland och för första gången på årtusenden var St Kilda obebott.

Första turisten för 300 år sedan

Ett sjuttiotal böcker och artiklar har skildrat denna märkliga miljö och öbornas fascinerande öde. Den tidigaste skildring man känner till av St Kilda är skriven av Martin Martin vilken besökte öarna 1697. Han vistades ungefär tre veckor på Hirta och publicerade sina iakttagelser i "A late voyage to StKilda, the remotest of all the Hebrides or Western Isles of Scotland".

St Kilda ligger utan lä utsatt för Atlantens väder och vind. Snö är ovanligt; desto oftare piskar regn och storm öarna och ofta höljs de i dimma. Vegetationen utgörs av ljung och gräs - några träd finns ej. Under den tid då St Kilda beboddes, odlades säd och potatis. De husdjur som fanns utgjordes av får, några kor och enstaka hundar och katter. Under en tid lär även hästar ha funnits på Hirta.

På St Kilda existerade varken pengar eller kriminalitet

StKilda stod under beskydd av olika skotska klaner och markägare fram till slutet av 1400-talet då öarna tillföll det skotska kungahuset. Där rådde ett i högsta grad demokratiskt självstyre. Viktiga beslut fattades av byastämman, "The Parliament", som för övrigt samlades varje morgon för att fördela dagens sysslor. För de fysiskt kapabla öborna gick dagarna åt för att samla föda och bränsle. Man samlade in fågelägg från klipporna på våren, man fångade fåglar på sommaren då man också lade upp torv och under hösten skördade man från sina odlingar. Pengar och brott existerade ej. De som var friska och som lyckades samla mera föda gav åt de mindre lyckligt lottade; allt efter ett fördelningssytem. En gång om året kom en fogde utseglandes för att kassera in skatt. Fogden kunde i sitt sällskap ha 40 till 60 personer, varav en eller flera präster. Detta sällskap kunde stanna under flera månader vilket naturligtvis blev betungande för öborna. Skatten erlades i form av fågeldun, smör, ost, fågelolja, ull, vävt tyg, får, kor eller hästar. Fogden hade en lokal ställföreträdare på St Kilda, en "Ground Officer" som utsågs av öborna. Denne ställföreträdare var den högste styrande då fogden inte var där och han var ordförande i bystämman. Vissa fogdar krävde orimligt mycket av öborna vilket vid några tillfällen ledde till att dessa sände en egen båt över till Skottland för att klaga. Få varor importerades; huvudsakligen salt, tobak, järn och timmer samt någon liten mängd whisky.

Smittkoppor och kolera decimerar befolkningen

Hur många människor bodde då på St Kilda? Den högsta siffra man har finner man i Martins redogörelse från 1697 då 27 familjer, eller omkring 180 indivder var bofasta. Livet på St Kilda var hårt och värre blev det av importerade sjukdomar; smittkoppor och kolera decimerade befolkningen till omkring 20 individer på 1720-talet. Långsamt steg befolkningstalet, delvis tack vare inflyttning, till omkring 100 personer, ett antal som höll sig konstant under ca 100 år. 1852 emigrerade ett 40-tal personer till Australien, varefter befolkningen höll sig på 60-70 individer fram till 1920-talet då sjukdom och utflyttning decimerade skaran till de 36 som evakuerades 1930.

Till mitten av 1800-talet hade människorna på St Kilda levt för sig själva, opåverkade av omgivningen och till största delen självförsörjande - sedan kanske 2 000 år! Omkring 1850 bestämde kyrkan och de styrande i Skottland att livet på St Kilda inte passade i en modern stat. Man lät bygga en skola och en lärare sändes ut. Den fria, praktiska livsformen förbyttes till en viktoriansk värld av dogmer och regler.

Umbäranden under kyrkligt beskydd

Präster utsågs att fostra St Kildas befolkning i den gudomliga läran. Några av dessa kyrkans män införde en mycket sträng kristlig regim och styrde under senare hälften av 1800-talet med despotisk fanatism över de stackars öborna. En strikt sabbat tillämpades under veckosluten och befolkningen tvingades tillbringa söndagarna i kyrkan under tre högmässor. Allt arbete med fågeljakt och äggsamling låg nere under två dagar i veckan, även under den mest hektiska säsongen, vilket hade menlig inverkan på försörjningen.

På grund av sitt läge ute i Atlanten, har St Kilda alltid varit ett omtyckt tillhåll för sjöfågel. Här häckar t ex Europaes största koloni av havssula. Den vanligaste fågeln är lunnefågel men det finns också otroligt mycket stormfågel, stormsvala, tobisgrissla och tretåig mås.

Det fanns också rikligt med fisk i havet runt öarna, men fiske förekom inte i någon större utsträckning. En orsak kan vara de klippiga stränderna. Sjön gick ofta så grov, att det var omöjligt att sätta ut en båt.

Fåglarna och deras ägg utgjorde den huvudsakliga födan för öborna. Äggen togs framförallt under april och maj månad. Fångsten uppgick goda år till omkring 7 000 ägg. Man åt helst inte färska ägg, utan föredrog 10-12 dagar gamla ägg. Fåglar togs från februari till september. Vissa år kunde över 100.000 fåglar tas till vara. Hela befolkningen deltog; medan männen rekognocerade klippbranterna, gjorde kvinnorna i ordning mat för en längre tids arbete. Vid fångsten arbetade man i grupper på två till fem man. Från stranden klättrade man upp till de lägst belägna häckningsplatserna. De högre platserna nåddes med hjälp av rep med vilka fångstmännen sänktes ned längs klipporna som på sina ställen var hundratals meter höga. De unga fåglarna togs ur sina bon. Man vred nacken av dem med ett enkelt handgrepp och fäste dem i snaror så att inte det feta maginnehållet, "oljan", skulle rinna ur fåglarna. När man hade samlat så många man orkade bära, sändes de i knippen upp med ett rep. Kvinnor och barn tog emot fåglarna och tappade dem på olja. När kvällen kom, bars fåglarna hem och man satt under natten och plockade dem och förberedde dem för insaltning eller torkning. Vuxna fåglar togs på nätterna och man fortsatta då jakten ända till gryningen.

Ett fångstrep, upp till 60 meter långt, gjort av fårhud eller hästtagel, var det värdefullaste man kunde äga - det motsvarade värdet av mer än två kor - och det gick i arv till äldsta sonen eller dottern. Men man hade också enklare rep som ägdes av alla gemensamt och vilka kunde bindas samman.

Formidabla klättrare börjar tidigt

M. Martin skriver 1753 om öbornas formidabla klättringsförmåga: "I myself have seen some of them climb up the corner of a rock with their backs to it, making use only of their heels and elbows, without any other assistance; and they have this way acquired a dexterity in climbing beyond any I ever yet saw; necessity has made them apply themselves to this, and custom has perfected them in it; so that it is become familiar to them almost from their cradles, the young boys at three years old begin to climb the walls of houses. Their frequent discourses of climbing, together with the fatal end of several in the exercise of it, is the same to them, as that of fighting and killing is with soldiers, and is become as familiar and less formidable to them, than otherwise certainly it would be."

Hur var det då med St Kildabornas speciella fötter?

Behovet att kunna klättra säkert och kvickt på klippväggarna bidrog till att muskulaturen stärktes överlag, men kanske framför allt i benen och fötterna. Fötterna fick ett speciellt utseende - som en muskulös, bred framfot med mellanrum mellan tårna - motsvarande tyskans Spreissfuss eller det engelska begreppet Spray-foot. Kan det ha varit så att en särskild fottyp utvecklades genom århundradens selektion?

I boken "The life and death of St Kilda" skriver Tom Steel att "The St Kildans grew up to be short, stocky, agile men, natural climbers. The bone structure of their ankles differed from that of people born elsewhere. The ankle of a St Kildan male was practically half as thick again as that of a mainland person, and the toes were set further apart and almost prehensile". (prehensile=gripande, ha gripförmåga).

Francis Thompson skriver att "The physiology of the St Kildans was evolved through centuries of rock-climbing." och "...their toes had a wide set and were almost prehensile."

En författare, Charles Maclean, berättar att "...the St Kildan fowler, like the wren, had learnt to grip the rock with his bare feet, his toes had aquired almost prehensile capacity and were set wider apart than on a normal foot. The instep too was thicker and the ankle more muscular with a heavier bone structure better suited to climbing."

Evakueringen

På St Kilda hade under sommaren 1930 två unga kvinnor avlidit varav den ena i tuberkulos. Nu bestod befolkningen av 36 individer, många i hög ålder. När i augusti samma år en familj med åtta barn bestämde sig för att flytta från ön, stod det klart att det skulle bli för få kvarvarande öbor för att livet skulle kunna fortsätta som förut. Uppmuntrade av såväl öns sjuksköterska som pastor, enades man om att emigrera. Ett upprop skrevs under i vilket man begärde att myndigheterna skulle organisera evakueringen och hjälpa till med bostäder och arbeten på det skotska fastlandet. Detta beviljades och man skred raskt till handling. Fredagen den 30 augusti lastade de sista St Kildaborna sina husdjur och sitt bohag på HMS Harebell och klev ombord för en sista resa från sina öar. De flesta bosatte sig i Argyll i Skottland. Många av de arbetsföra männen kom att arbeta inom skogsbruk - lite förvånande med tanke på att St Kilda saknade trädvegetation.

Ett fåtal av de personer som evakuerades 1930 är fortfarande i livet och dessa liksom deras ättlingar bor och verkar i Skottland. Kanska borde man närmare studera deras fötter och varför inte då passa på att göra en avstickare till St Kilda? Där finns nu en militär postering som ingår i NATO:s Atlantövervakning. Några organiserade resor arrangeras inte dit, så "join the Army" eller hyr en segelbåt!

Författarna: Anders Wykman, överläkare, Ortopedkliniken och Heitti Teder, överläkare, Kirurgkliniken, Helsingborgs lasarett.

Litteratur M Martin: A Voyage to St Kilda. The Remotest of all the Hebrides or Western Isles of Scotland. 1753. Faksimilupplaga, James Thin, Edinborough 1970 T Steel: The Life and Death of St Kilda. Fontana Books 1975 Charles Maclean: Island of the Edge of the World: The stort of St Kilda 1980 M Harman: An Isle called Hirte, Maclean Press 1997 Francis Thompson: St Kilda and other Hebridean Outliers, David & Charles Newton Abbot 1970