Ortopediskt Magasin

När jag gick i småskolan (vilket var för drygt 40 år sedan) var idrottsskon blå, hade svart snörning och en tunn mörk sula. Alla barnen i klassen hade exakt lika dana skor, utom några av flickorna som hade vita. Gymnastikskorna, som de då kallades, var inte särskilt sköna, och det var inte tal om att använda dom på annat än just gymnastiklektionerna i skolan. Ingen kom på tanken, därtill var de inte tillräckligt bekväma helt enkelt.

Idag kan en idrottssko se ut nästan hur som helst, och det är snart vanligare att barn i skolan använder sina idrottsskor hela sin vakna tid än att de inte gör det. Inte nog med det, även vuxna kan tänka sig att använda idrottsskor både hemma, på arbetet och till och med mer formella sammanhang. För de stora tillverkarna är idrottsskor inkomstbringande; Nike sålde för mer än 6 miljarder dollar 1995 och vinsten blev då drygt 500 miljoner dollar.

Det har således skett en enorm utveckling av idrottsskon under senare år, och en acceptans av företeelsen som sådan, som är anmärkningsvärd på den korta tiden. Det är en utveckling som inte kan enbart kan skyllas på reklamkampanjer eller modetrender, utan som med all sannolikhet beror på att man fyller ett verkligt behov. Medan vardagsskor tidigare formade foten, är idrottsskon anpassad efter fotens form och funktion, och allt fler av de skor som inte kan kallas idrottsskor anpassar sig allt mer till de senares uppbyggnad. Idrottsskons utveckling har varit vägledande under de senaste 25 åren.

För en ortopediskt inriktad person måste det vara glädjande att veta att utvecklingen av idrottsskon i mycket hög grad är byggd på välplanerad forskning, där dagens skor är resultatet av en långsiktig satsning av de stora skofirmorna. Från att i början av 60-talet ha varit små verkstäder med ett fåtal entusiaster av typ "Uppfinnarjocke" har alla de stora firmorna idag avancerade teknologiska laboratorier, där man kan mäta långt fler variabler än vad en ortopediskt skolad läkare ens kan drömma om. Man sysslar med verksamheter som gränsar till grundforskning, såväl vad gäller materiallära som biomekanik, och man har mycket sofistikerad utrustning för att mäta slitage och förändrade egenskaper i material vid akuta och kroniska belastningar. Laboratorierna är sevärda.

Naturligtvis finns det avdelningar hos idrottsskofabrikanterna som är ute efter att hitta säljande nyheter - liksom telefon-, bilföretag och andra tillverkningsföretag har det - men de intressanta avdelningarna är ändå de som sysslar med den mer långsiktiga forskningen. Genom att rekrytera en stab av duktiga medarbetare kan man utveckla skorna inte bara genom att finna nya material och former, utan man har idag också anställt personer med kravspecifikation på funktionen som specialitet. Förts då man kan få behoven preciserade vet man ju vilka mål man skall försöka nå.

Vid alla större tävlingar är idrottsskofabrikanterna framme och visar sina reklamskyltar och man anordnar gärna presskonferenser, särskilda idrottsgalor etc för de som använde det rätta skomärket. Det tycks finnas nästan oändligt mycket pengar i denna subkultur, men man skall veta att det finns en mycket seriös del i att knyta idrottens världsstjärnor till skoföretagen. Idrottsstjärnorna får nämligen tjäna som försökskaniner, där dessa individer - som har som yrke att avgöra hur man kan vinna millimetrar och hundradels sekunder - dels får ge synpunkter och bevara frågor, dels filmas i detalj vid stortävlingar och får genomgå regelrätta testningar i laboratorier. Vid dessa tillfällen utnyttjar man den maximala kapacitet som finns hos stjärnorna, och ser efter hur små, små förändringar i skoutformningen förändrar funktion och prestation.

Inom idrottsvärlden finns det mycket tydligt utsagt för vem skorna spelar stor roll, och för viem skons utseende mer har med reklamvärdet att göra. För bollspelarna finns det idag skor av mycket bra utförande, och jämfört med de andra kraven på spelaren så är det exakta skovalet av relativt liten betydelse. Den världsstjärna i fotboll, handboll eller tennis som har några speciella önskningar kan nästan undantagslöst få dom tillgodosedda i tillverkarnas ordinarie sortiment. De som däremot nästan aldrig kan få tillräckligt specifika skor är löpare (ju längre de springer, desto viktigare) och de som ägnar sig åt hopp och kast. I dessa grenar kan skokvaliteten vara helt avgörande för topprestationer, och elitidrottsutövarna är oftast mycket kunniga vad gäller val av skorna.

För den normale motionären väger de idrottsskor som vanligen används cirka 250 gram, och de upplevs då ha en "normal vikt". Det är för motionären en stor upplevelse att någon gång få använda lättviksskor, vägande knappt 100 gram, som är specialgjorda för att vara mindre tunga, men som ändå har flertalet av de positiva egenskaper som moderna idrottsskor kan ge. Vikten på skorna är av ringa betydelse vid korta lopp, och vid hopp och kast, medan däremot långlöparen kan vinna många sekunder på att lyfta mindre för varje steg. Dock måste man ha i minnet att stötupptagningen och motståndet mot pro- och supination exempelvis oftast är betydeligt mindre i den ultralätta skon, vilket ger en ökad belastning på muskler och senfästen i underbenet istället. Vinsten av att använda den mycket lätta skon kan således helt ätas upp av en ökad uttröttbarhet. För alla som löptränar någon gång kan dock denna typ av skor rekommenderas som prov vid någont tillfälle - för kontinuerligt bruk lämpar dom sig inte: de är för dyra och slits för snabbt.

Bildtext: Vad gäller åtminstone en fysisk aktivitet tycks utvecklingen ha stått stilla, nämligen inom klassisk balett. Jämför den "moderna" balettskon med den till synes identiska balettskon på denna tavla målad av Degas 1881-83!

Som idrottsläkare får man inte sällan frågan om vilket skomärke som är bäst och rekommenderas till den hjälpsökande. Emellertid finns det inga riktigt enkla regler därvid lag, förutom att passformen redan från början skall vara god - det finns ingen anledning att lägga pengar på en sko som inte känns skön från början, och tro att man skall "gå in den" efterhand. Det är en 1800-talsmässig tanke, som innebär skavsår och bortovaro från träningen helt i onödan. Känns inte skon skön, så spelar det ingen roll vilken firma som fabricerat skon. Elitidrottemännen får individuellt tillverkade skor, så deras avla kan man inte gå efter.

Man bör alltid anpassa köpet till vilka träningsvanor man har. Liksom i alla klädköpssammanhang, finns det naturligtvis lite billigare framställda kläder och de som är mer omsorgsfullt tillverkade. De billiga skor som man köper på närmsta bensinmack har ofta sömmar som kan ge lite skav och limningar som kan lossa vid hårdare belastning. Det gör inte så mycket om man bara motionerar i liten skala, men varje felaktig söm och limning kan ge stora skador för den som tränar intensivt och länge. Att tro att man skall förbättra sina idrottsresultat enbart genom att köpa "fina" skor är en barock tanke; träningsfliten är den helt överskuggande faktorn då det gäller idrottsresultat för motionären.

När det gäller skofunktionen är det också viktigt att veta att löparens utseende och löpteknik spelar stor roll. Framför allt är det viktigt att inse att belastningen på foten inte växer proportionellt med löparens längd, utan med kvadraten eller mer på storleksökningen. Det gör att storvuxna, långa respektive tunga, personer måste vara mycket noggranna med sina skoval, medan de som är mycket lätta har enklare att finna sina skor. På samma sätt har den som lyfter fötterna högt en större kraft i islaget mot marken, jämfört med den som bara "tassar" fram. I det enskilda steget kan detta tyckas vara av ringa betydelse, men om man springer en eller flera mil är det viktigt: ju hårdare islag, desto större omsorg vid skovalet.

Den forskning som kanske idrottsutövaren ser som mest spännande är den som strävar efter att "bevara" den kinetiska energin till idrottsmannens fördel. Det är självklart att en stor del av den energi som utvecklas vid fotisättningen kommer att övergå i värmeenergi, men även små minskningar av detta kan vid längre löpning eller exempelvis vid hopp vara av stort värde. Om man använde mycket mjuk material kommer en stor del av rörelsekraften att absorberas av materialet, medan en tennisbollslikande konstruktion återger en del av energin till nästa stegs avstamp. Det är inte enbart för att det skall kännas skönt och trevligt som skotillverkarna lanserat olika material och former under hälen (allt från luft under övertryck till specilellt utformade lameller), utan för att försöka behålla energin. De forskningsresultat som föreligger pekar på att materialkonstanterna för hastigheten i deformationen kan vara av avgörande betydelse, vilket skulle kunna tala för att exempelvis en tunn stålskiva i skosulan skulle vara användbar. Det finns all anledning att tro att man här kommer att se en spännande utveckling under det närmsta decenniet.

Alla som löpt sig trötta veta att det spänstiga och lätta löpsteg som glädjer löparen då denne ger sig iväg i takt med att tröttheten kommer blir klumpigare, tyngre och allt mindre välstyrt. Av detta skäl är reella löpstilsändringar mycket svåra att åstadkomma; det går visserligen lätt att ändra sin löpteknik när man är utvilad, men det är då tröttheten sätter in som löpstilsändringen vore av värde och då orkar man inte tänka på den längre. Här har skotillverkarna anammat bandagemästarnas ortostekniker och man har idag på de stora skotillverkarnas laboratorier en mycket specifik kunskap om hur man kan ändra löpsteget genom olika utformning av sula, sidornas styvhet och uppbyggnad, överdelens elasticitet och form och genom olika material i olika delar av skon. Visst kan man försöka förbättra sin löpekonomi genom att själv ändra på sättet att springa, men det är tämligen onödigt slit jämfört med vad man kan åstadkomma genom rätt skoval. Ett modern löplaboratorium med en analyserande biomekaniker och en viss känslighet hos löparen kan göra att mekaniken i löpningen kan ändras på ett avgörande, energisparande sätt.

Alla seriösa löpare känner idag till för- och nackdelar med pro/supination, och hur denna biomekanik kan förändras genom skovalet. En tid tycktes det som om marknadsförarna försökte få löparna att tro att denna stötupptagningsmekanism i grunden var skadlig, men idag är inställningen mer sansad, och endast den excessiva rörelsen ledande till skador skall begränsas. Denna väl kända möjlighet att se skon som ett medel för att ändra fotens biomekanik kan ses som ett exempel, vilket kan reproduceras i en mängd andra situationer.

Främst för hoppare och kastare (och i viss mån för specialister i exempelvis amerikansk fotboll) har man använt skoutformningen som ett medel att kanalisera kraft i ett speciellt ögonblick i en viss riktning. Det innebär att höjdhopparen skall ha andra skor än längdhopparen, den som har ansatsen från höger i höjdhopp skall ha andra skor än den som springer från vänster, upphoppsbenets sko skall ha andra kraktäristika än den andra skon och så vidare. På samma sätt är den stoppande förmågan oerhört viktig för spjutkastaren som runt den tvärtställda foten i utkastögonblicket skall rotera kroppens rörelseaxel för att få ut maximal energi i kastarmens längsriktning. Den kulstötare som använder rotationsteknik måste självfallet ha skor med helt andra egenskaper än den som stöter på "gammalt, hederligt sätt" för att bara ta några exempel. Den toppidrottsman som här inte utnyttjar modern skoteknik förlorar åtskilliga procent av sin maximala förmåga till ingen nytta.

För den idrottsmedicinskt intresserade är naturligtvis de skadeförebyggande aspekterna av modern skotillverkning mycket intressanta, om än inte lätta att precisera. Ett bra exempel på vilka svårigheter man kan hamna i är dock handbolls- och basketbollspelarnas stora krav på hög friktion i den ögonblick de vill dribbla bollen eller på annat sätt finta motståndaren. Om de då inte har en mycket god markkontakt kan inte kroppens rörelser göras lika stora utan att de blir tvungna att ta ett steg (vilket dels tar tid, dels är dyrbart eftersom de enligt reglerna bara får ta tre steg per studs). Ju högre friktionen är, desto större är emellertid risken för menisk- och korsbandsskador. På samma sätt skulle idag ingen fotbollspelare våga spela på gräs utan att använda dubbar - risken att halka och att inte kunna starta och stoppa tillräckligt snabbt är annars för stor - men det är ingen tvekan om att dubbarna är en avgörande faktor för många svåra knäskador. Idrottsmedicinarens balansgång mellan att stödja idrottsprestationen och att förebygga skdor är här inte helt enkel.

Den skadeförebyggande möjligheten av att förhindra excessiv pronation och supination har tidigare berörts, och är väl accepterad ute i löparkretsar. På samma sätt har de flesta löpare klart för sig att stötupptagningen under hälen kan vara av avgörande betydelse för att förhindra överbelastningsskador som tibiaperiostit och plantar fasciit och ibland också prepatellära symptom. Genom att ändra på fotisättningen kan man också effektivt minska risken för "löparknä" (iliotibial band friction syndrom), och efter analys av ett flertal av undre extremitetens överbelastningsskador kan ändringar av skovalet visa sig vara viktigt.

Det är emellertid också viktigt att inse att en allmän "skohygien" kan minska risken för skador. Det är således viktigt att undvika blåsor och infektioner, fotsvamp och blödningar under naglarna för att bara ta några exempel på vad fel skoval kan leda till. Dessutom kan man genom att använda skor med för dålig stödjande förmåga både öka risken för akuta vrickningar och överbelastningsskador. Genom att välja rätt träningsskor finns det alltså möjlighet att klara längre och hårdare träningspass, som således i slutändan leder till bättre resultat.

Bildtext: Sko på sko på sko....varianterna tycks närmast oändliga, och raden av specialskor för olika ändamål och idrottsgrenar ökar för varje år som går. De stora idrottsmännen har alla skor som är specialgjutna efter deras fötter.

Hur många procent bättre?

Som idrottsmedicinare får man inte sällan frågan hur stor andel av resultatförbättringen i olika idrottsgrenar som beror på rena materialskillnader förr och nu. Frågan är naturligtvis omöjlig att svara på eftersom det parallellt med skoutvecklingen skett snabba framsteg inom träningsläran, de sociala förhållandena har gjort att allt flera ges möjlighet att träna på heltid och allt flera idrottar, sett i ett globalt perspektiv.

Man måste nämligen se världsrekorden och toppelitprestationerna i idrotten som själva spetsen på en pyramid där vinklarna mot toppen är given. Det innebär att ju större basen är, desto högre når man. Basen i de här sammanhangen består då av bättre idrottsskor (och andra material), men också av träning, urval bland individer och mycket annat. Det är alltså inte möjligt att renodla en faktor och explicit ta reda på vad just den gör; alla faktorerna hänger samman. Om man sätter på ett par gamla idrottskor på en av dagens toppidrottsmän skulle kanske biomekaniken i bästa fall inte vara så mycket sämre, men passformen gjorde att löparen fick så ont i fötterna att han inte kunde springa.

Situationen kan liknas vid en ortopedkirurg som 1997 fick nöja sig med 60-talets genomlysningsteknologi och operationsinstrument; sannolikheten för att en skicklig ortoped trots det skulle kunna göra ett bra arbete i operationssalen är förhoppningsvis stor, men det är inte rimligt att tro att han skulle göra ett lika bra arbete som de som var vana att arbeta under dessa betingelser på 60-talet. På samma sätt kan man inte renodla tävlingssituationen för idrottsutövaren och fråga hur mycket bättre det skulle gå med dom skorna, med det spjutet eller med den bollen än om de använde de gamla. Resultaten beror i så hög grad på den träning som ligger bakom, och vilka förhållanden som då rått.

Utan de moderna idrottskorna skulle idrotten inte nå de resultat som idag uppnås, det är säkert, men om de lett till 1,3 eller 8 procents resultatsförbättring går inte att uttala sig om. För egen del kan jag konstatera att mina moderna idrottsskor lett till en mer än 100-procentig ökning av den positiva känslan i att träna och en minst 50-procentig minskning av överbelastningsskadorna - och kanske det i sig gjort att jag nästan springer lika fort idag som för 30 år sedan. Jag kan inte visa det i siffror, men hade jag bara haft mina gamla blå gymnastikskor tror jag inte att jag hade motionerat något alls.

Författaren: Åke Andrén-Sandberg arbetar vid Idrottshälsan i Skåne, Lund