Vi gick imål här i Rio de Janeiro , efter en delsträcka som blev mer spännande och farlig än någonsin. ”Global Warming” verkar ha satt fart på nedsmältningen av Antarktis packis. Något som varken vi eller tävlingsledningen var medvetna om. Isbergen är inte stora nog att synas på satellitbilder men definitivt stora nog att sänka en 64-fots kappseglingsbåt.
Totalt såg de åtta deltagande båtarna närmare tusen isberg och massvis av mindre isstycken, osynliga på radar. En båt seglade på ett isstycke, medan vi andra lyckades vinna i denna form av Rysk roulette. En natt tvingades vi i full storm segla MELLAN två isberg. Inte bra med tanke på stor risk för buss-stora isbitar mellan de två radarskuggorna. Hoppfullt lyste vi ut med strålkastare i den svarta natten men såg inte mycket i yran av vatten och vågor. Vi har lovat varandra att aldrig mer sätta oss i denna situation.....
Påfrestningen på kropp och psyke ökar för var tävling som sker. Denna gång kan vi notera att förslitningsskador är mer regel än undantag. Stora delar av besättningarna knaprar i sig antiinflammatoriska preparat som sockerpiller. Ibubrufen är mest populärt. De 4-5 rorsmännen är värst utsatta och elaka tendiniter i händer, underarmar och axlar gör livet plågsamt under ett par veckor, framför allt i de kalla vattnen, där styrningen är mest fysiskt krävande. Belastningen minskar snabbt efter Kap Horn rundning och de knastrande tendiniterna smälter bort i värmen.
Förfrysningsskador med permanent vävnadsskada är dess bättre ovanligt i samband med havssegling. Dessa skador hör hemma bland bergsklättrare som ibland förlorar en eller två tår.
En annan åkomma blir istället värre efter att ”Hornet” har passerats. Fallen av s.k. ”Trenchfoot” eller ”Immersion foot” börjar blomma ut och skrämmer med sin intensitet. ”Skyttegravsfoten” har tyvärr blivit en alltmer vanlig åkomma efter de södra haven i denna galna tävling. Trots moderna stövlar och gortex liners. Namnet på åkomman kommer från första världskriget då soldater levde i veckor och månader i samma våta stövlar. Två dagar efter Kap Horn började tre besättningsmedlemmar allvarligt klaga på våldsamma, sömnhindrande, smärtor i båda fötter. Lätt svullnad, rodnad, måttligt känselbortfall och nedsatt gångförmåga är kännetecknande för syndromet. Jag tog diverse kontakter med experter, men råden blev de självklara: högläge och en speciell cocktail av smärtstillning. Efter den förra kalla delsträckan, från Kapstaden till Sydney, tillfrisknade våra skyttegravsfötter efter någon vecka. Lyckligtvis verkar samma sak ske i Rios 35-gradiga hetta.
Andra mer stillsamma fotåkommor är sprickbildningar och svampinfektioner. Det händer att någon inte är ur stövlarna på ett par veckor. Inte för inte kan förhållandena ibland likna krigets. Rädsla, undermålig nutrition, allvarlig sömn brist osv.

Svenska Anna Drougge vid rodret.

Svårt sitta med gunwhale bum
Den allra vanligaste åkomman ombord är ”gunwhale bum” som slår till i tropiska vatten, som t. ex. nästa sträcka till Miami, vilken kommer att bli mycket het och fuktig. Våra ”war machines” har ingen som helst ventilation vilket ger invändig temperatur på 40 grader då vattnet är stadigt 29/30.
Gunwhale bums dyker upp epidemiskt. Rodnad och acneliknande processer över hela glutealregionerna gör att den drabbade sällan ses sittande. Botemedlet är sötvatten, torra underkläder och hydrocortisonkräm.
Lite övrig medicinsk kuriosa som inträffat på vår båt sedan vi lämnade England:
• Begynnande ventricel ulcus......hög stress nivå. Konfirmerat med gastroskopi.
• Olecranon bursit.
• Stafylokockinfektioner, oftast runt handleder, där torrdräkter stramar. Ett fall prepatlelärt.
• Obstipation, alltid i början av delsträckor. Vissa kommer ombord med en dos katrinplommon men ibland krävs skarpare vapen.
• Paronychier runt tå- och fingernaglar.
• Epididymit, botades med antibiotika efter några besvärliga dagar.
• Ileus av okänd genes. Dehydrering och undernutrition möjlig orsak?
Krävde stora mängder smärtstillande samt intravenös vätska som levererades via ”drop off” från flygplan 1200 sjömil sydväst om Australien. Lyckligtvis löste hindret upp sig men patienten fick lämna båten vid ön Eclipse, någon vecka före målgång i Sydney. Blev rådd att stanna i land resten av tävlingen med tanke på recidivrisk. Peritonit är självklart ett medicinskt skräckscenario ombord, då vi ofta är en vecka från kvalificerad vård. Helikoptrar når ett par hundra sjömil när vi ofta är 2 000 nm från land. En appendicit kan bara ges konservativ behandling. All bukkirurgi utesluten ombord av många skäl.
• Allehanda skrapsår och mindre skärsår som någon gång behövt sutureras.
• Mindre brännskador från kokande vatten eller tågvirke som löper för fort genom handen.
• Njurstens anfall. Mindre trevlig åkomma ombord men Voltaren/Valium-injektioner fungerade.
• Diverse trauma, mot händer,armar,underben, huvud, bål och bäcken.

Den olycksförföljde skepparen Grant Dalton i Rio.

Skepparen medvetslös
Det allvarligaste fallet var när vår käre skeppare Grant Dalton, råkade illa ut under svår storm, ett par dagar före målgång i Sydney. En jättevåg kastade båten 10 meter åt sidan och Grant ,som försökte laga mat, flög som en vante med våldsam kraft rakt in i en sidobalk. Närmast medvetslös fördes han till en koj och klagade på olidliga smärtor i rygg och thorax. Efter att jag tyckt mig utesluta risk för intern större blödning lyckades jag övertyga vår spruträdde befälhavare att tillåta en rejäl dos morfin/valium. Han blev beordrad viloläge med tanke på blödningsrisk.
Onekligen blev jag förvånad då jag några timmar senare fick se denne envise man försöka hasa sig upp på däck där hans frånvaro lämnad en stor lucka vad gällde ledarskap.
Jag hann precis fram till honom när han föll baklänges från luckan ned i båten. Han landade medvetslös på ett segel. Då han var pulslös och mer än blek trodde jag för ett ögonblick att något allvarligt hänt i buken och att min diagnos var fel. Men fötterna upp, och snart var krigaren åter medveten. Det blev efter detta lättare att motivera viloläge.
Grant blev ilandburen på bår i Sydney. Men efter ett dåligt akut omhändertagande på ett större sjukhus, fick vi Grant till privat vård. Ett par dagar senare var diagnosen klar, då datortomografin blev ordentligt granskad. Fyra transversalutskott avslitna, troligen effekt av psoaskontraktion. Några brutna revben gjorde inte plågan bättre.
Tre veckor efter detta var Grant fit for fight inför nästa delsträcka. Dock utrustad med en specialtillverkad korsett för att minska vilosmärtor i hård sjögång.

Att hänga fritt i bogsprötet, ömsom översköljd av vågorna, ömsom tio meter upp i luften, är ett av de tuffaste jobben ombord.

Sjösjuka sjömän
Sjösjuka tycker man inte borde drabba oss yrkesseglare, men så är tyvärr inte fallet. Både efter starten i Kapstaden och Sydney hamnade vi i ytterst obehaglig sjögång ,mer eller mindre kryssande. Efter några veckor iland, med avlagda sjöben, så var det många av oss som inte mådde särskilt bra och ett flertal tömde sitt ynkliga maginnehåll över relingen. Vi har lärt oss att de nya Scopodermplåstren är den bästa preventiva medicinen. De värst drabbade monterar nogsamt sitt plåster bakom örat kvällen före start om väderprognosen är dålig.
Några dygn ut på havet och sjösjukan är utbytt mot stabila sjöben som tolererar de mest agressiva rörelser i dessa extrema seglingsmaskiner.
Nästan sju ton av båtens 13,5 sitter längst ned i kölen vilket skapar maximalt ryckiga rörelser. Bara det en orsak att inte bygga om dessa båtar för nöjessegling. Lika svårt som att bygga om en Formel 1 bil till familjebruk.
Alla båtar har ca 40 kg medicinsk utrustning ombord men det finns inget krav på läkare eller sköterska. Varje båt har två personer som tränats ca tre dagar i ”emergency medicine”, och de flesta klarar sina problem fint med hjälp av ”dygnet runt råd” från ett bra engelskt akutsjukhus. Även om jag råkar vara den ende seglande läkaren i denna tävling behöver vi ofta hjälp i hamnar. Volvo Ocean Race-organisationen har kontakter i varje hamn, men ofta tar vi våra egna kontakter. Min vän ortopeden och sportläkaren Sigge Sigurdsson har nåtts av många samtal under dygnets alla timmar och det har känts tryggt för mig.
Ibland behöver patienten ännu mer avancerad hjälp.
Under senaste sträckan fick vår taktiker stanna iland. Han hade lidit tillräckligt av ett impingement syndrom i ena axeln och blev opererad hemma i USA av en välkänd axelkirurg. Det var självklart många turer innan detta beslut togs.
Han ansluter här i Rio om några dagar efter rehabilitering hemma i San Francisco.

Åren börjar kännas...
En av våra vältränade fördäcksgastar har också allvarliga axelskador efter ett antal år i yrket. Kanske inte bara han borde söka sig ett nytt jobb efter att vi går i mål i Kiel den nionde juni.
Min 53:e födelsedag stundar snart och det känns tydligt att kroppen inte riktigt gillar denna behandling även om mina insatser på däck numeera är mycket blygsamma.
Som navigatör spenderar man nästan alla sina vakna timmar bakom datorskärmen vilket är ansträngande nog när båten studsar fram på havet som en motorbåt under Roslagsloppet. n

Författaren: Roger Nilson finns just nu på Amer Sports One på Atlanten.

---